SuperTuesday

Oktober har börjat med en rivstart som heter duga och fortsätter den så här kommer den utan tvekan bli min en av mina allra bästa hittills i livet.

Gyma på SoFo är alltid skoj. Spelar ingen roll om det är tidig morgon , mitt på dagen eller sen kväll. När jag är där blir det alltid bra pass just för att jag blir så inspirerad av allt och alla där.

Även i dag!

Kanonbra dag på jobbet, snabbt hem och ombyte till årets Sickla Swimrun Final. Sorgligt såklart för det här är ju en av de roligaste träningarna jag vet! Och kanske det också är årets sista Swimrun. (Dock högst osannolikt när jag tänker efter…)

Jag tog på mig all utrustning jag har innan jag cyklade iväg för att absolut inte frysa varken före, under tiden eller efter. Det är förvisso fortfarande tvåsiffrigt både på land och i plurret men jag chansar inte!

Blev ett riktigt stort gäng. Vi är

Många med samma passion!

Tre saker kan direkt konstateras.

Ett: Vi människor har väldigt olika temperaturer. Gissa vem som hade mest kläder och som höll på att frysa ihjäl bara av tanken att simma utan våtdräkt!?

Två: Den där Dryroben är en ruskigt bra grej! Höll mig varm före, värmde mig efter och gjorde så jag slapp stå och huttra under en handduk när jag bytte om. Helt klart en av mina bästa investeringar!

Tre: Det mörknar tidigt nu och när det mörknar så blir det väldigt mörkt i skogen och vattnet om det inte finns belysning. (I och för sig inte direkt någon raketforskning som behövs för att begripa det…😜)

Men man vänjer sig och våra käcka lysmaskband gjorde att vi både såg varandra och var vi skulle gå upp efter varje simning. Ju mörkare det blev ju bättre syntes de. Superhäftigt!

Det blev en dryg timme i lagom fart och nej, jag frös inte nämnvärt. Men jag svettades inte direkt heller om jag säger så… Första simningen är alltid ”värst”. Ungefär som första intervallen. Man tror man ska dö en smula och undrar hur i all sin dar man ska orka! Men så kommer man in i det och liksom bara kör. Samma sak med simningen. Det är kallt men efter någon minut har kroppen fattat och slappnar liksom av. Lite i alla fall. Fötterna en den mest besvärliga kroppsdelen för mig så där får jag försöka komma på en bra lösning. (Ska bl.a testa mina neoprenstrumpor.) Resten av kroppen var ok men som sagt var, utan Dryroben efteråt vet i sjuttsingen om jag fått upp temperaturen ens nu många timmar senare. Tror förresten jag måste skaffa en bunt med sådan där lysmasklampor. De är ju roliga!

Är det the Grand Final så är det och även om just denna var lite sorgesam, nästa Sickla Swimrun är nämligen inte förrän 1/5 nästa år, så firade vi med ett supertrevligt, och vansinnigt mättande, besök på Urban Deli. Den där rödbetsburgaren satt fint kan jag berätta! Extra plus att det inte var dresscode. Våtdräkterna var förvisso av, och vi var ju inte direkt varken svettluktande eller orena, men jag fortsatte mysa i min Dryrobe. Fast jag tog faktiskt av mössan. 😀

Tack Janne för att du fixat allt så fint med gratis gemensam superskoj träning sen i våras varje vecka. Och nu denna fantastiska avslutning! Du är en pärla!!!

Och tack för bilderna både Janne och Claes! Blir fint att kunna titta på under vintern för att påminna sig om att snart händer det igen.😍

Kram från Ingmarie

Höstsommar

Tror banne mig det är samma utetemperatur nu som de gånger när jag var här i somras. Något är crazy…

Men oavsett så är hösten här och även om jag är a summergirl ut i minsta cell så är jag vansinnigt tacksam att jag kan springa i denna färgmagi som naturen bjuder på!

Synd nog hade Spis & Deli tagit in sina utemöbler men med bästa sällskapet av super-Sara, och en toksmarrig vego-lunch, så spelade det ingen roll. Och kaffet tog vi ute.😍

Framförallt är det väl förändringen av dagsljuset som gör att man vet att hösten är här. Tycker inte det var så himla längesedan det fortfarande var ljust kl 22 men innan jag var klar med kvällens coachpass så var det kolsvart. Ändå var klockan bara 19.30. Men det var faktiskt lite mysigt!

För att inte tala om hur kul det var att få drilla sina goa klubbisar. Jätteglad att så många kom!

Kram från Ingmarie

Lidingöloppet 2017

När Rubin på Urban Tribes ringde i onsdags för att fråga (igen) om jag ändå inte kunde tänka mig vara farthållare för 3-timmarsgruppen på Lidingöloppet var jag egentligen fortfarande ytterst tveksam. Och ofattbart nog lite osugen. 😳

Inte för varken sträckan eller backarna, jag har ju gjort det där loppet några gånger, utan mer för ryggens skull. Hur det än är så sliter 3 timmars löpning bra mycket mer än 4-5 timmar Swimrun. Samtidigt så är 3 timmar på LL en väldigt ”bekväm” fart. (För mig. )  Och det var ju det där att jag är tokenkel att övertala när det gäller sånt här. Rubin sa också att jag inte ens behövde fullfölja och även om jag innerst inne visste att det inte skulle hända att jag hoppade av så var det ju lite skönt att veta. Lidingö är ändå Lidingö och en nästanläkt diskbråcksrygg är just bara en nästanläkt diskbråcksrygg.

Så jag sa alltså ja och var en av alla som tog bussen från Ropsten ut till Lidingövallen i förmiddags.

Det här är världens största terränglopp, tror det totalt är nästan 30 000 startande, och det är extremt välorganiserat. Det går liksom nästan inte att komma, eller göra, fel någonstans.

När man är farthållare har man även lite specialare som t.ex VIP-fil och särskild tröja. Vi var flera med samma uppdrag i de olika klasserna och Rubin såg till att allt funkade och att vi fick bra med pepp.

Det är nämligen inte helt enkelt att vara pacer och särskilt inte på ett så kuperat lopp som LL. Hålla jämn fart kan man tokglömma direkt. Och har man bränt sig under de 2 första milen är risken stor man kroknar rejält på den sista för det är då loppet verkligen börjar!

Min plan var att ligga på plus innan sista milen och jag skötte mig perfekt om jag får säga det själv. Ca 82 min på halva och över 70 min tillgodo på sista milen. Jag tycker verkligen jag tog det så lugnt jag bara kunde men ändå fick jag bromsa, bromsa, bromsa. Dels dras man såklart med, dels var benen oväntat pigga och dels var det så himla skoj att jag fick extra energi bara av det. Och de där gelen.

Har aldrig upplevt ens hälften så bra. Tror det är dunderhonung i dem. Eller något. 😀

Sista 5 km sprang jag mest och peppade alla stackare som stod vid kanten med krampande ben och på upploppet höll jag igen och ägnade mig åt att vinka och heja. Sluttid strax under 2.55 så ganska nära!

Tycker i alla fall jag skötte mig ruskigt bra och bättre långpass kan man ju nästan inte få!

En annan bra grej med detta fina uppdrag är att man får tillgång till huvudsponsorns fantastiska VIP-lounge. Den buffén är utan tvekan en av de bästa race-bufféer jag någonsin upplevt. Exakt lika bra som förra året! Massor av vegoalternativ och så god att man liksom dör gottedöden mest hela tiden. Dessutom vansinnigt trevligt!

Men inte nog med det. Man får massage också!

Ja du fattar va? Vilken perfekt dag!

Och som någon sa: undra om det finns någon annan (quinna) som sprungit detta loppet på tider mellan 2.10 och 2.55? Det är banne mig värt en medalj bara det!

Tusen tack Rubin och TCS för att jag fick göra detta fina hedersuppdrag!

Kram från Ingmarie

Tjolöholm Swimrun

Att Swimrun är bland det roligaste jag vet är det väl ingen som missat och det enda ”knepiga” är väl det där att man till 90% kör i par. Gäller ju att dels hitta någon som kan/vill och dels att denne någon är hyfsad jämn med en själv alt kan tänka sig att anpassa sig. Hittills har jag haft tur för 100% av mina partners har varit guldklimpar på alla sätt och vis.

Nu skulle det bli en ny kompis igen. Johan i min klubb hade bara testat Swimrun ett par gånger men precis som jag blev han snabbt hooked. I alla fall så pass mycket att han kunde tänka sig att både fixa barnvakt och ägna halva dagen till att hänga med mig.(Bara det liksom…)

Tjolöholms Swimrun arrangerades för andra gången och jag minns att jag ville köra det redan förra året för omgivningarna i och runt Tjolöholm är vansinnigt vacker. Som att kliva in i en sagovärld! Detta är ett sprintlopp i swimrunvärlden, Totalt ca 12 km varav ca 2,7 km sim.

Det kan ju låta fjuttigt men en annan sak i denna världen är att sträckan säger i princip ingenting om själva banan. Det kan vara tuffa vågor såväl som stilla vatten. Platta lättsprungna rakor såväl som snorhala klippor.

Så hur skulle det gå? Jag var för första gången på länge nervös!

Hur skulle kroppen kännas? Hur tuffa skulle de där tekniska sträckorna bland klipporna bli? Skulle där vara maneter i havet och hur höga skulle vågorna vara? Skulle jag frysa (ihjäl) och hur skulle Johan reagera på min snigelfart? Han som precis kommit hem från en veckas traillöpning i de franska alperna. Enda sättet att få alla svar var ju att köra.😄

Jag vaknade med ett ryck och var helt övertygad om att jag försovit mig. Hemska tanke för det är ju en sak att sabba för sig själv men nu hade jag ju en till att tänka på. Men jag hade inte försovit mig. Förstås. Hann fint med både yoga, frukost och packa innan Johan hämtade upp mig. Lika nervös som jag visade det sig.

Vi hade ingen plan mer än att vi skulle skippa lina och att vi skulle ta det easy. Det sista är som bekant relativt men eftersom långsammast bestämmer farten måste man ändå vara ärlig. Och man måste ha hyfsat samma mål med racet. Annars kan det bli attans besvärligt.

Vi kom fram i perfekt tid, hämtade västar och chip och bytte om bland alla de andra över 100 lagen. Dvs ute med bara trädkronorna som tak.

Jag vägrade som alltid att frysa och stod med regnjackan över både heatseekeern och våtdräkten ända fram till uppvärmningen. Var nog även den enda med neoprenpannband.😜 Johan är lite mer varmblodig…

I princip alla Swimrunrace börjar med löpning men inte i dag. Kanske kan du föreställa dig röran när hundratals swimrunners så snabbt som möjligt ska ta sig drygt 500 m genom vågorna till två pyttesmå stegar för att komma upp på land och kuta vidare.

Det var paddlar, armar, ben, skor och närkontakt med kroppar mest hela tiden. Och en vansinnig massa sjögräs. Dock inga linor för det var förbjudet på första sträckan. Tack och lov!

Vi kom upp nästan samtidigt till första löpningen. Smal stig med lite lera, stenar och ganska mycket stigning. Svårt att komma förbi men det var nog bara bra för min del för då hann liksom traktorkroppen vakna till liv.😜 Diskbråcksryggen kändes inte alls och mitt vänsterben, som ibland liksom inte vill med pga det, var vaket. Kände mig pigg och Johan kollade hela tiden att jag var ok.

Simning två var exakt samma som ettan men nu var fältet utspritt så det var helt ok med plats. Samma löpning en gång till innan vi gick ut på varv två. Löpvänliga stigar blandat med stentrappor, lera, gärdsgårdslöpning, backar och stenpartier.

(Foto: Anna Sohlberg)

Vi tog det verkligen easy för vi pratade i princip hela tiden. Något inte ens jag klarar om det går för fort. 😜

Simning tre var ingen simning utan 100 m vadande. Kort spring i (för mig) teknisk terräng och sen 400 m sim i vågorna. Även här en massa sjögräs. För den som inte vet kan jag berätta att de är vääääääldigt långa, hala och skitsvåra att bli av med.

Kort löp igen men trots att det bara var dryga 300-400 m så tog det en halv evighet. Har jag sagt att jag är värdelös på klipplöpning i allmänhet och hala sådana i synnerhet. Men snälla Johan höll god min. Sista simmet var ca 600 m och det var lite skönt att ha ”medvind”. Sjögräs är tufft att tampas med men både jag och Johan hade bra flyt. (haha) De sista kilometernas löp till mål var superfina och vi kutade på riktigt bra och spurtade t.o.m om ett lag på slutet.

Så himla glad och tacksam för denna dagen! För den härliga upplevelsen, för att kroppen var med mig och ffa för att Johan ville köra med mig. Han är en perfekt swimrunpartner alla kategorier!

Extra mysigt med lite fika på klipporna efteråt.

Och nej, jag frös inte en sekund. Inte ens i ”duschen”. Dvs havet. Swimrun är mer hardcore än orientering på det viset. Där har de ju i alla fall utedusch.

Min dusch blev inte förrän många timmar senare. Två timmars (lugn) Swimrun är ändå bara två timmars (lugn) Swimrun så jag härjade lite på Gladius-gymet också. Gillar det jättemycket! Bra grejer helt enkelt! Även den där piggrullen.

Min personliga sammanfattning av dagens race:

Banan var kul och superbra markerad men det är lite B att ha samma varv två gånger. Dessutom blev den förkortad pga annat event i närheten. Tråkigt för jag är säker på att det hade lätt gått att förlänga. Utan att ta samma varv två gånger… Inte heller bör man starta med simningen.

• Bra med fyra energistationer

• Kul att bästa Trispot var där.

• Dyrt! 1100kr/lag för en tunn badmössa, tidtagning, lite sportdryck, vatten och bananbitar är inte ok! Dessutom fick man betala 30kr för att parkera.

• Man kunde köpa burgare, kaffe, dricka i ett tält för en liten peng men det fanns inget vegoalternativ. Hallå! Det är 2017! Kasst! Borde även ha ingått mat för det priset.

• Snabb resultatservice

• Bra hemsida

• Trevlig stämning

Overall ger jag loppet 2,5 av 5 paddlar just pga priset och den förkortade banan.

Ändras inte detta så var det nog både första och sista gången jag körde loppet. Men Johan-sällskapet vill jag gärna ha igen!

Kram från Ingmarie

Mys-söndag

Det blev precis så skojigt och härligt i dag som jag trodde i går. Faktiskt t.o.m bättre för vädret blev inte alls så illa som prognosen visat. (Enl den skulle det regna precis hela långa dagen i olika grader.)

Jag och min fina klubbis/Co-partner Karin fick förvisso en hel del störtskurar på vårt lilla swimrunäventyr men det blev aldrig kallt varken i luften eller i vattnet. Dessutom spelar det ju inte så stor roll vid denna typ av aktivitet för vi blöter ju ner oss med jämna mellanrum ändå.😜

Det blev verkligen en superfin runda och när min kropp väl vaknat till liv (det tar dock 30-40 min. innan den verkar ha fattat vad huvudet vill) så kändes det riktigt bra och jag hade helst kört ännu längre.

Enda anledningen till att jag inte fortsatte var att jag skulle bli upplockad av lillebröderna Markus och Daniel plus brorsbarnen Iris och Juno för vidare färd ut i djupaste skogen. Pappa bor verkligen ute i tassemarkerna. Har säkert skrivit om det förr men googla Bögilt så förstår du. Men det är ljuvligt där ute. Vackert, fridfullt och så där lugnt att man verkligen hör tystnaden.

Proppmätta blev vi också för (vego)smörgåstårta är svårt att sluta käka även när man är lagommätt. Halvbror Erik hjälpte till så faten blev tomma.

Jag har ännu en halvbror, Hannes. Det är han som även har supergoa Morgan. Extra mysigt att få träffa honom lite i kväll för denne lille stackare, Morgan alltså, har varit så krasslig att han varit inlagd på djursjukhuset. Tycker det är fruktansvärt se djur lida oavsett, det är ju bl.a därför jag valt vegoliv, så nu hoppas jag verkligen det vänt för honom och han blir den piggelin han brukar vara.❤️

Kram från Ingmarie

Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Bara fördelar och (ännu mer) hopp

Halmstad alltså. Så obeskrivbart härligt att vara här igen. Livet är verkligen så mycket enklare i en lagomstor stad. Inte bara för att den är "min", och jag kan den både utan och innan, utan även för att det är nära till allt och (nästan) alla.

Som vackra löpturer. I princip oavsett var man håller till så finns minst en inpå knuten. Jag tog stigen utmed Nissan och bortåt in i skogen i morse. Lugnt och fint helt enligt Camillas instruktioner i går men jag hade velat mer. Ser det som ett gott tecken.😍

Det finns hur många härliga fikaställe som helst lika nära. Jag och min fina mamma hängde en lång stund på mysiga Rotundan. Den var nedstängd ett tag pga (tror jag) både regelverk och personalbrist men tack och lov fixade det sig. Rekommenderas!

Sen har jag ju alla mina goa (tränings)vänner som alltid, alltid gör mig glad! Och ibland även ruskigt trött. Kvällens PT-pass med super-Pedda var inte så fysiskt jobbigt men klurigt, otroligt nyttigt och galet skoj! I ärlighetens namn även galet kallt för den där sköna solen gick och la sig långt innan vi var klara. Fräckt… Men det finns ju bastu!

En annan grej med denna stad är att här finns en av jordens bästa närings- och hälsoterapeuter. Jag har Guru-Danne i 08a land och Sven Bertil här. Lyxigt! Under min elittid hjälpte Sven Bertil mig minst en gång/ vecka. Jag har mycket att tacka honom för. Han är verkligen unik och otroligt kompetent, proffsig och dessutom supertrevlig. I dag hjälpte han mig alltså igen. Nu vet jag vad kroppen behöver för att komma i balans och bli "normal" igen. Det här med kinesiologi är så himla häftigt! Eftersom vi hade så himla mycket att babbla om blev det även en smarrig lunch på Gastro grön.


Om sanningen ska fram så har det varit väldigt tufft ett tag både fysiskt och mentalt, men jag är (för) bra på att hålla skenet uppe och kämpa på. Det svarta hålet har varit skrämmande nära men jag tycker det känns som jag kommer längre och längre bort från den där branta slukande kanten.
Nu känner jag mig dock för första gången på väldigt länge verkligen super-pepp och jätte-hoppfull och det är jag mycket, mycket tacksam över. ❤️

Kram från Ingmarie

High on Life på Rådmansö

Precis som de andra dagarna här så var vi helt planlösa i morse och jag börjar mer och mer verkligen tro att det är det som är grejen. Det är det som gör att man upplever tokeufori och hamnar på ställen man varken visste eller trodde fanns.
För hör (läs) det här!

Vi drog till Riddersholms naturreservat, där vi var en liten stund i måndags. Reservatet består av bl.a ca 19 km vandringsstigar och det var ju bara absolut nödvändigt att testa dem. Men springandes såklart.

Vet du, jag tror banne mig detta var en av mina bästa löpturer denna sida nyår. Vilka stigar! Och vägar! Och vyer! Inte blev det hela sämre av att hela kroppen var full av spring. Vi hade lite olika rutter och fart men råkade ändå mötas några gånger. Lika lyriska!


Dessutom är det perfekt för Sprada!

Så vad du än gör, missa inte detta ställe när du är i närheten! Det vore snudd på kriminellt faktiskt!

Ett annat ställe man absolut inte får missa är Rådmansö bageri. Flera hade berättat om detta fantastiska ställe med ringlande köer, magnifika bullar och gudagott bröd. Men du vet hur det är. Man begriper sällan om man inte upplevt det själv. Vi kom dit strax efter 14. Dvs mindre än en timme innan stängning, Vi var nästan oroliga att allt skulle vara slut och att de var på väg att bomma igen. Men icke! Det var knökfullt och kön ringlade verkligen!

Vi lyxade till det rejält och jag är fortfarande mätt. Den där vegomackan med extra allt gjorde att jag dog gottedöden flera gånger om. Hade jag jobbat där hade jag förvandlats till en surdegslimpa. Eller en kanelbulle.

På samma ställe såg vi en skylt om något konstgalleri som hade öppet och eftersom mackan ändå skulle smältas innan nästa aktivitet så kunde den ju lika väl göras det framför lite annan kultur än idrott. Nu ska man veta att jag inte är någon särskilt konstintresserad person men jag uppskattar det och drömmer om att ta upp mitt gamla rit-och målarintresse igen. Nu visade det sig att detta var ett supermysigt ställe med en himla massa fina saker. Jag blev helt kär! Såg också att de har väldigt mycket kurser…Is it a sign?

När vi var tillbaka i stugan var jag egentligen inte supersugen på den där sista aktiviteten. Särskilt inte när jag kom ner till vattnet och isvinden gjorde att blodet stelnade. Men jag tänker som så här att det är bra att vänja både knopp och kropp för det är ju så här verkligheten är. Ibland lugnt, ibland stormigt. Ibland varmt, ibland kallt. Ibland ljust, ibland mörkt. Precis som livet i stort faktiskt. Det är liksom bara att anpassa sig och hänga med.
Det blev till slut en riktigt bra halvtimme. Själv men inte ensam för jag var ju tillsammans med allt liv i havet. Fantastiskt när man tänker efter, eller hur?


Det är inte utan att jag tror jag fortfarande ligger i sängen och drömmer efter all denna magi. Eller är i himlen. Men nyper jag mig armen så gör det ont. Då är man väl ändå både vaken och vid liv?

Kram från Ingmarie

Åland

Spontanaktiviteter är skoj! Och blir oftast bra. Vår stugbokning var ju en sån och hittills har det ju varit snorbra! För några dagar sen kom vi också på att vi ju kunde åka till Åland. Jag har varit på andra sidan jorden men pinsamt nog har jag aldrig varit där. Och med tanke på att vi bor en dryg mil från Kapellskär vore det ju skamligt att inte passa på, eller hur?

Så vi drog till stora båten i snorottan och köpte biljett på plats. Man måste nämligen ha bestämt sig minst 4 timmar innan om man vill ha den extra-extra-extra billiga biljetten (25kr/skalle) via nätbokningen. Om man är spontanare än så får man snällt punga ut med 50kr/skalle via biljettluckan på terminalen. Fortfarande hutlöst billigt för en resa till annat land tycker jag.

Det var evigheter sen jag åkte färja. Minns inte ens när det var sist men tror det var 15 år sedan när vi åkte Helsingborg-Helsingör. Och vi kan väl säga som så att det verkar inte som om det ändrats så mycket på turfärje-fronten. Samma heltäckningsmattor, samma enarmade banditer, samma taxfree, samma bufféer, samma dofter av diesel, öl och matos, samma sorts coverband som spelar Gasolin-låtar (du under 35 får troligtvis googla dem) och samma vana shoppinggäng som kommer med tomma trolleys och specialväskor som snart ska bli överfyllda av flytande varor. Men det finns i denna tidsera numera även eluttag i t.ex taket så mobilerna kan laddas och det hänger handsprit lite här och där. Mysigt var det hur som helst och lite simsugen blev jag allt…

Eftersom vi inte planerat ett skvatt, mer än att hinna med båten, så bestämde vi oss för att "bara" göra Mariehamn. På 6 timmar hinner man förvisso en himla massa men inte obegränsat mycket. Cykeluthyraren tjänade därför inga pengar på oss. Denna gången. Hit vill vi nämligen igen! Så himla mysigt!

Vi har traskat en vansinnigt massa steg. Runt, hit, dit, upp och ner.
Kollat på vackra vyer, köpt två små hantverk.


Och käkat förstås. Ingen kulinarisk vego-höjdare men är man hungrig duger även det mest simpla.

Hittade massor av löpvägar och lite harm var jag allt att inte springskorna var med. T.o.m många av cykelbanorna var fina grusvägar! Men ryggen och den där tån behöver vila så det var nog ändå bäst att det var som det var.

Jag fick ändå rastat mig lite. Hur spontant det här än var så visste jag att att det fanns ett badhus i Mariehamn och som av en händelse kom både badkläder och bälte med i min lilla packning. Så nu har jag kört vattenlöpning på Åland också! Verkligen inte alla som har!

Badhuset var ok men inte värt 90kr. Litet, emellanåt stökigt och rörigt, få toaletter, få duschar och fisljummen bastu. Men nästan halva tiden hade jag egen bana och utsikten och läget var det då inget fel på!

Verkligen en heldag som heter duga och som jag absolut rekommenderar! Särskilt om man älskar rörelse, tystnad, lugn, vidder, hav och natur som jag gör. Och glöm inte att ta med både spring- och badkläder!

Kram från Ingmarie

Relaxed klädkrav-val

Jag gillar att cykla och känslan av fartvinden men jag kommer aldrig bli någon ”riktig” cyklist. Dels för att jag tycker det är för mycket mekk och dels för att jag aldrig kommer kunna anpassa mig efter alla tramsiga dresscodes de s.k ”riktiga” cyklisterna har för sig. Vem bryr sig liksom om sockarnas längd och färg eller om det är rätt längd på brallor och tröja? Jag minns mitt första cykellopp som i går fastän det säkert är 10 år sedan. Det var i Falun en vår. Loppet var 7-8 mil långt och jag hade en högst oproffsig cykel. Men jag hade hjälm. Och cykelbrallor. Och riktiga cykelskor. Så helt ”oriktig” var jag väl inte. Just den dagen hade vintern kommit på tillfälligt återbesök och det yrde snöblandat iskallt jox från alla håll och kanter. För att inte bli helt genomblöt och förfrusen om fötterna virade jag plastpåsar runt skorna. Du kan ju föreställa dig reaktionen bland de ”riktiga”. Mitt beteende var miljarder gånger värre än att svära i kyrkan. Jag tror banne mig flera av de där nördcyklisterna var nära en brak-hjärtinfarkt. Eller i alla fall ett svimningsanfall. Men det funkade och jag kom inte ens sist. Bryr mig fortfarande inte om någon cykel-dresscode. Varför liksom? Mina skogsturer gör jag ju enbart för min egen skull.


Funderar på om det finns någon annan sport som är så klädnördig? Golf kanske?!Ridning? Swimrun är det inte. Eller löpning.  Inte simning heller vad jag tror. Där kan man ha precis vad som helst som funkar och det känns snarare som att det är väldigt openminded. Snabbaste, effektivaste och mest funktionella ”vinner” liksom. Alt det som har bäst träningseffekt. Jag körde light i dag. Mössa, goggles och öronproppar. Skulle dock vilja ha något bra hjälpmedel för att lära mig det där med kullerbyttor och voltvändningar. Fasen vad svårt det är!


Yin yogan är också nördbefriat. Även för mig som instruktör. Behövs inga fancy yogakläder för de flesta blundar ju ändå hela tiden.🙏🏻❤️

Och när jag träffar lillebror Daniel, som i och för sig alltid är snyggt klädd, så är det 100% relaxed. På alla sätt och vis. Det är så jag vill ha det och eftersom det ju är jag som lever mitt liv så är det ju också jag som bestämmer och har ansvar för hur det ska vara. Och ja (Vego-)maten var sjukt god!❤️