Stockholm swimrun 2016

28,6 km. Så långt blev det i dag enl. min TomTom.
Även om det i swimrun-världen är typ kort så har jag aldrig kört ett så långt swimrun innan. Och nu, så här efteråt, är jag galet glad, tacksam och stolt över att jag klarat det!
Stockholm swimrun är dock ett kvallopp till Ö till ö, det tuffaste av dem alla och dessutom VM, så det är inget plättlätt lopp.
Särskilt inte för en fryslort som mig. Faktum är att jag frusit så mycket att jag varit orolig på riktigt för att jag inte skulle greja det…

Men vi tar det väl från början.

Jag och min teampartner Ingemar möttes på tuben (det är där det händer i 08a land) och tog oss ut till Stora skuggan på Norra Djurgården.
Kön till nummerlappsutdelningen var toklång men som alltid på swimrun-event så var det mycket babbel med både kända och okända och vips hade vi fått vårt lilla kit.

Sen hann vi bara lyssna på det alltid obligatoriska info-mötet innan det var dax för ombyte och toabesök för när våtdräkten är på så drar man sig verkligen för att behöva ta av den igen.

Vi värmde upp med lätt jogg, överkroppsövningar och lätta tänjningar. Som vanligt alltså.
Starten var knökad av 100-tals våtdräktsklädda par i orange mössor så ska man vara ärlig är det ju ingen vidare publiksport på det viset för hur i all sin dar ska man veta att man hejar på rätt par?

Det var 1,5 km löpning innan första simmet och jag kände mig perfekt tempererad och var så nöjd med att jag inte tagit min extratröja på mig.
Men det var bara då jag tänkte så…
Första simningen, den längsta, var nästan 1500 m. och redan efter 5-10 min. kände jag hur kylan kröp innanför skinnet. När vi väl kom upp ur vattnet frös jag så jag skakade och benen var som två isfrusna stockar. Jag fullkomligt stapplade fram och hann väl typ precis börja känna fötterna innan vi skulle i plurret igen för ytterligare ca. 600m. simning.
Det var där jag började fantisera om bastun på Eriksdalsbadet, Hot yogasalen och mina varmaste sockar.
När man börjar frysa så där sätts hela balanssystemet ur spel och nervsignalerna verkar få kortslutning. Det är helt enkelt fruktansvärt obehagligt och kan såklart även bli farligt. Sånt gör mig rädd…
Löpning nr. 3 var tack och lov över 4 km. och jag lyckades få upp värmen hyfsat igen. Ingemar kollade mig hela tiden och var fantastisk på alla sätt och vis. Så vi gnetade på. Jämnt och fint. Simningarna 3-8 gick riktigt bra och jag frös liksom inte mer än ”vanligt” även om benen var ovanligt trögstartade p.g.a kylan när vi kom upp ur vattnet.
Vi sprang om flera par och även om några sen simmade om oss så var vi snart ikapp igen. Det är skitskoj när det blir så där! Som ett race i racet!
Förutom en jämrans massa grus och gegga i skorna kändes kroppen stark och bra.
Sen kom simning 9 och 10. Vågigt och kallt som attan!
Där dog mina ben.
Det fanns absolut ingen extra växel och de bara svarade inte hur gärna jag än ville. Stackars Ingemar fick hela tiden bromsa för han frös inte alls. Tänk så olikt det kan vara..

Men skam den som ger sig. Vi tog minsann några lag till innan målgång.
Alltså vilken känsla! Vi gjorde det! Tillsammans!
Och vi gjorde det bra!
Strax över 4 timmar tog det. Placeringen är jag inte helt klar med i skrivande stund.
Delad glädje är dubbel glädje.

Både ”min” Anders och Ingemars familj fanns där och när vi väl fått av oss alla blöta och skitiga prylar, på med torra och satt med både öl, mat och sol i nunan (för då kom den minsann fram) kändes livet extra härligt!

Och som så ofta är minnet kortare än en millisekund och planer på nya lopp tillsammans är redan i gång.

Miljarder tack Ingemar för att du orkade dras med mig! Du är en perfekt teammate och en fantastisk (ny) vän!
Och lika många tack Lars för att jag blev vald till ert företags stand-in, till alla som stöttat och peppat och till coach Nicolas för all hjälp so far.
Nu är det bara att jobba vidare för att utvecklas ännu lite till.
Men först ska jag nog vila benen och tina upp kroppen. 🙂

Kram från Ingmarie.