När man är, och ska vara, rädd om en kroppsdel upptäcker man på något vis en himla massa saker som man i vanliga fall inte ens funderar över. Eller om man vill undvika något ö h t förresten. Tex om du inte kan träna. Helt plötsligt är man helt fixerad vid hur alla andra tränar hela tiden och man ser inget annat än tränande människor. Vilket såklart inte stämmer.
Men tillbaka till kroppen. Ibland verkar det som om allt man gör involverar den där stackars kroppsdelen som är krasslig. Ja du vet. Har du ett sår på tummen så nog sjuttsingen slår du i precis den tummen precis där såret är hela tiden. ? Och tummen är typ det enda man tänker på 24-7.
Min rygg vill inte kuta några längre sträckor och det lilla den vill får inte vara på hårt eller slirigt underlag. Lördagens is, inkl. några asfaltssnuttar bekräftade det med råge. Ont-ont-ont. Men det går tack och lov över hyfsat fort.? När jag begav mig ut i morse trodde jag det var kört för skogsvägen som är springvänlig var helt osandad och även om snön gjorde att underlaget blev mjukare så var det snorhalt. Rena mordet på en diskbråcksrygg…
Men någon ville mig väl för precis när jag tänkt vända så kom sandtraktorn!
Så jag fick min lilla runda ändå! Och ännu verkar ryggen ganska oledsen trots kånkande och traskande mest hela dagen. ?? Peppar, peppar… Hoppas på barmark snart så jag slipper vara så underlagsfixerad.
Kram från Ingmarie