När ondskan, och skräcken, kommer på besök

Min plan var att skriva något om hur fantastisk denna tid är. Den när naturen åter igen vaknar till liv och ännu en gång ger av allt det vackra och spirande till oss människoknytt.

Och kanske skulle jag skrivit något helt meningslöst om hur in i bängen kissnödig jag blev efter de där timmarna i bassängen med mina leksaker.

Men i stället upptas alla mina tankar av attentatet mitt i 08a land och vad som kunde hänt med mig om mitt möte inte hade blivit en halvtimme senare som det nu blev. Då kanske jag hade varit en av de som blivit påkörd, en av de som fick uppleva dödens och skräckens närhet och en av de vars liv troligtvis aldrig blir riktigt detsamma. Som det var nu var jag så pass långt ifrån att jag var trygg. Men ingen som var i stan gick egentligen ”fri”. Överallt fanns rädda, upprörda och förskräckta människor. Polis, vakter och räddningspersonal jobbade stenhårt med att få bort alla från själva city. Jag har aldrig i hela mitt 51-åriga liv sett så många poliser, militärer, vakter och brandmän på en och samma plats eller hört så många sirener ljuda på samma gång. Och jag har aldrig varit så nära något som, enl. Statsministern, verkar likna ett terrordåd.

Jag ville bara därifrån men det var inte helt enkelt. Alla tublinjer stängdes av, alla stationer evakuerades, inga bilar eller bussar fick åka genom stan och de taxibilar som fanns blev snabbt upptagna. Så det var bara att traska. Och jag var ju inte direkt ensam. Vi var tusentals som fick oväntad och oplanerad, kanske t.o.m ofrivillig, motion.

Så i stället för en skön Yogatimme i värmesal blev det 2 timmars promenad. Men vad gjorde väl det? Det regnade ju inte ens. Och när jag gick där, kånkandes på min fullpackade rygga, så tänkte jag på alla de 100 000-tals människor som har det så här varje dag och dessutom ännu värre. Människor som inte har ett hem att traska till, en ryggsäck att kånka på eller ens tillräckligt med mat för att känna en stunds mättnad. Och jag tänkte på alla de ungdomar som Sverige skickar tillbaka till det som kallas deras hemland trots att de etablerat sig här och inte har någonting eller någon att komma tillbaka till. Och jag tänkte  på alla de som dagligen måste tigga för att få pengar till mat och husrum för att överleva åtminstone ett dygn till.

Hur har det kunnat bli så här? Hur kan liv bli så orättvisa? Hur har vi människor börjat hata varandra så? Och hur kan vi fortsätta hata så? Oftast pga religion, kön eller hudfärg. Eller i alla fall verkar de flesta tro det är så. Personligen tror jag att i grunden handlar allt om makt och pengar. Kanske t.o.m enbart pengar för har du dem så har du även makt…

Må alla de som drabbats av elakheter denna dag, oavsett var i världen, få kraft och mod att kämpa vidare utan att själva förgöras av ondskans kraft… Må i stället vänskap, omtanke och kärlek vara det som är ledorden i livet.❤

Kram från Ingmarie