Borås Swimrun 2017

I inbjudan till Borås Swimrun står det på de första raderna: ”Borås SwimRun är en av årets hårdaste konditionstävlingar med utmanande och vackra banor”. Lite senare: ”Borås Swimrun sträcker sig runt Öresjö med omnejd och bjuder på en magnifik naturupplevelse och en synnerligen kuperad och utmanande terräng”.

Och detta gällde både sprinten och långa banan även om långa såklart är mer av allt. Men du vet hur det är. Man kan aldrig riktigt föreställa sig exakt hur kuperat och hur utmanande det egentligen kan vara. Men nu vet jag…

Karin plockade upp mig tidigt på morgonen och vi kom fram till tävlingscentret vid Almenäs strax utanför Borås i perfekt tid. Smidigt och lätt fixade vi chip-och västhämtningen och hann lagom säga hej till några klubbisar och se när de drog iväg på långa banan.

Just där och då var jag allt lite avis. 35+5 km är ju liksom mer skojigheter mot ynka 13 km +1200m. Nu är i och för sig 14 km Swimrun inte alls samma sak som 14 km ”vanlig” löpning och man måste ju inse sina begränsningar och tänka på att det finns en morgondag också. Med facit i hand var det megaklokt tänkt…

Vi bytte om, gjorde ännu ett toabesök och joggade bort till första backen som kom redan ett par hundra meter efter starten. Den var… brant.😳 Och lerig. Blev andfådd bara av att kolla på den. Och det var bara början visade det sig.

Karin är grym i terräng och en av de där som liksom bara rinner iväg oavsett hur underlaget är. Jag är långsam i vanliga fall just nu men bland stenar, rötter, gyttja och dy blir jag en stoppkloss.Av rang!  Det där att banan inte är ”särskilt teknisk” har jag (och fler med mig i dag) ännu en gång konstaterat är relativt. När vi kom till första simningen flåsade jag som en lungsjuk 90-åring och väl i vattnet fick jag svårt hitta in i rytmen. Så där så jag nästan fick panik och ville lipa. Men nu har jag lärt mig. Det går över och jag kommer varken att drunkna eller dö. Knepet att fixa det är ganska enkelt. Sluta fjanta dig Ingmarie och dra ner på tempot. Så det gjorde jag. Och det vände. Förstås. Sen försökte jag hänga på Karin så gott jag kunde. Sju löpsträckor och sex simningar i överjäklig terräng. Stackars Karin fick bromsa för jag hängde helt enkelt inte med när hon höll sitt tempo. Men hon var tålmodig och jag slöade verkligen inte. Orken var det inget fel på. Det är växlarna! Som inte finns. Plus de där s.k stigarna som var bombarderade med rötter, grenar, sliriga stenar, dy, lera, vattenpölar och en och annan stubbe. Backarna går inte ens att beskriva. Eller de två trapporna samtliga var tvungna gå i om man inte skulle bli diskad. (Tror helt ärligt ingen hade velat även om de fått.) 

Men även den mest kuperade bana har ett slut och vi kom i mål i ett och samma stycke som vi startade. Lite skitigare, lite tröttare men också väldigt mycket gladare!

Först kände jag mig ändå besviken på mig själv som liksom bromsat Karin hela loppet. Jag vet att hon visste läget innan men jag tror du förstår vad jag menar. Det är inte skoj att vara den där bromsklossen oavsett. Men sen tänkte jag att jag var verkligen onödigt hård mot mig själv. Hur mycket kan jag liksom begära av min diskbråcksrygg och kropp som för bara någon månad sedan inte ville jogga mer än korta långsamma sträckor innan den behövde paus. Så jag bestämde mig för att vara nöjd. T.o.m skitnöjd! För att inte tala om tacksam. Och ännu nöjdare blev vi båda när vi fick mat i magen.

Och superduper-nöjda blev vi när vi såg att vi faktiskt kom tvåa bland damerna!

Tusen tack för i dag Karin! Du är grym och jag hoppas det blir en nästa gång. Och tusen tack Jonas Colting för ett grymt bra arrangemang. Och det roligaste PM jag någonsin läst!

Och tack lillebror Daniel för att du kom och käkade, bollade idéer och hängde med mig i kväll.❤️

Kram från Ingmarie