Onsdags-Prinsdejt

Minnet kan vara väldigt, väldigt kort ibland. Så där kort att det liksom lika gärna kunnat kvitta. Särskilt när det gäller hur lång en runda är. Planerade att kuta lite längre i dag, typ runt två timmar, och tänkte att det nog kunde vara lagom ta längsta vägen ut till Tylösand och tillbaka igen. Prins Bertils stig som går utmed havet är gudavacker och extremt svår att tröttna på trots att jag kutat den jag vet inte hur många gånger. Jag såg förresten att den var med på någon sån där ”15 ställen i Sverige du inte får missa-lista” och jag förstår precis varför. Den har liksom allt. Platt, kuperad, trollskog, öppna fält och ängar, hav, klippor, stränder, bebyggelse, öde, båthamnar, stig, grus och lite asfalt. Och en vansinnigt fin Rhododendronpark!

Det var segt som tuggummi den första halvtimmen och jag hade faktiskt busskortet med mig om och i fall att jag helt skulle få punka borta i Tylösand. För dit skulle jag om jag så skulle gå. Men plötsligt bara vände det. Har märkt att det varit så ganska många gånger nu efter att diskbråcket gett med sig. Trögstartad har jag alltid varit men nu är det löjligt hur lång tid det tar. Men skit detsamma så länge ryggen är glad och benen rör sig! Dessutom var det rejäl motvind hela vägen ut. Ungefär som alltid med andra ord.

Det som också är bra med Prinsen är att man kan fylla på med vatten på flera ställen utmed vägen så man slipper kånka på tunga flaskor/rygga. Och turligt nog hade jag två nötcreme med som extra energi för när jag väl var vid vändpunkten visade klockan 90 min. Jag hade helt enkelt glömt hur långt det faktiskt är hela omvägs-rundan dit ut. Och nu när jag hade stretat hela vägen i motvind så ville jag ju såklart njuta av medvinden också! Så jag travade hemåt. Lite orolig över om detta var smart men samtidigt tänkte jag att om ryggen fortfarande inte protesterat efter söndagens äventyr så borde det vara ok. Busskortet var ju som sagt var med, även om jag innerst inne visste att jag inte skulle palla stå och vänta på någon buss, och vädret var skönt så gå skulle funka utmärkt om jag skulle krokna.

Den sista kvarten var jag nog ingen rolig syn. Eller så var jag det.😜 Benen ville inte mer och jag förstår dem. Hittills är ju det längsta jag kutat två timmar. Men när jag var så nära tre timmar kunde jag ju inte ge upp. Tänkte bl.a på Helenas race rapport från Utö där hon slitit både ont och hårt. Ibland måste man liksom pressa sig en bra bit utanför komfortzonen för att komma vidare. Och vad gör det att benen var sura vedpinnar den sista kvarten när de var med mig alla de andra? Så himla glad och tacksam både att det funkade och att jag vågade!

Den lunchen och powernapen satt fint kan jag berätta. Sen var jag megapigg igen och simpasset gick riktigt bra!

Avslutade det hela med ett klubbevent och fick testa en massa olika Sailfish våtdräkter.   Så nu klurar jag på om jag har plats (och ffa råd) med en till…

Hoppas du med haft en fin dag och fått göra minst en sak du älskar.

Kram från Ingmarie