Den där dagen igen

För exakt ett år sedan skrev jag om hur märklig just denna dagen är och hur kluven jag känner mig till den. Nu har det gått 26 år sedan ett alldeles för ungt liv tog slut och mitt kastades om totalt. Jag tror döden har den effekten. Inget blir liksom någonsin detsamma igen.

Och jag tror inte heller den vansinniga smärta man kan uppleva när någon går bort någonsin ”går över”. Den ändrar bara form och intensitet och man lär sig leva med den. För att man måste.

Jag minns hur ofattbart smärtsamt det var den första tiden att besöka graven. Sorg gör så fruktansvärt ont och går ju inte att vila sig fri från. Inte ens painkillers funkar. Man får bara uthärda.

Och jag tror faktiskt att man kan dö av brustet hjärta. Mitt var ungt och starkt då så kanske det var det som gjorde att det inte brast. Jag visste också att det inte skulle hjälpa om även jag dog och jag visste att om det varit tvärtom hade han sett till att leva ännu lite mer. För att han kunde. Det var nog den vetskapen, plus löpningen och all stöttning jag fick, som gjorde att jag härdade ut.

Nu när jag besöker graven gör det fortfarande ont och jag kan uppleva den där sorgen skölja över mig igen. Men jag känner framför allt en enormt stor tacksamhet och glädje över att jag själv lever och att allt ändå blivit så bra.

Jag är på riktigt lycklig 95% av min vakna tid. Visst grubblar, tvivlar, förbannar och irriterar jag mig också men jag försöker verkligen att inte fastna i dystermörkret eller älta det som hänt. Det är inget jag får ”gratis” för jag är en funderare och velare av rang, så passar jag mig inte åker jag dit direkt. Men övning ger färdighet du vet.

Yoga och meditation är verkligen finfina ”redskap”.

Liksom att t.ex springa i skogen. Fick ett riktigt härligt sista pass (för denna gången) i Halmstad innan det var dax att hoppa på tåget igen.

Det känns helt ok för jag vet att i 08a land väntar många roligheter och äventyr på mig!

Kram från Ingmarie