Att komma tillbaka in i vardagen efter en sån omtumlande och fantastisk helg som jag haft är ofta skittufft. Kanske särskilt i en storstad där tempot oftast är högt och intensivt vare sig man vill eller ej. Det blir liksom lite knepigare att landa då.
En sida av mig gillar det. En annan inte. Hade jag levt i turbofart 24-7-365 hade jag nog sprängts men hade jag levt isolerad en längre tid hade jag å andra sidan nog sprängts också.
Det är den där berömda balansen igen du vet…
Och jag strävar hängivet vidare för att ingen del i livet ska tippa över.
Jag älskare t.ex verkligen min lilla lugna yogastund på morgonen hemma och att ha mina Yin yoga-pass.
Tycker det är superhärligt och supermysig för trots att det är jag som guidar så upplever jag hur deltagarnas lugn liksom sprider sig till mig. Häftigt!
Men hade jag enbart pysslat med yin-aktiviteter hade jag blixtsnabbt förvandlats till en slags extremt långsam, seg och omedgörlig heffaklump. Spygrön. Jag är i grunden lat och dras hur enkelt som helst ner i lättjeträsket om jag inte passar mig. Visst har jag ett inre driv men jag får ändå periodvis jobba med att inte låta latmasken ta över. Kanske svårt att tro men faktiskt, så är det.
Men jag är ju ändå ganska bra på att yanga mig och hålla den inre lågan vid liv så ännu är jag inte orolig. Väckte bl.a liv i en bunt ”bortglömda” coreövningar i dag.. Hade visst glömt hur jobbiga de var också.😳 Men har man påbörjat så får man avsluta. Även om man nästan druttar ihop.
Bättre en bruten näsa p.g.a spagettiarmar än en rak näsa p.g.a en latmask.
Gammalt djungelordspråk.😜
Kram från Ingmarie
Haha, älskar ditt djungelordspråk 👍. Jag är också lat. Tror man måste vara det för att orka träna 🤣.
SÅ är det förstås! 😀 Vad skönt att du bringade klarhet i det. Nu känner jag mig plötsligt sjukt SMART!:-)