Jag vill först tacka alla er som på något vis peppat, visat omtanke och kramat mig efter gårdagens inlägg. Jag blir alldeles rörd!❤️ Tack, tack, tack!
Nu är jag ju som jag är. Jag kan deppa järnet, tycka det mesta är skit och verkligen vara en dysterkvist men på något vis så tänker jag också att det är bra för det tillhör livet. Utan en motsats så skulle det ljusa, roliga, härliga aldrig finnas, eller hur? Det är så det är och i stället för att fly det mörka så försöker jag gilla det och acceptera det. På det viset tycker jag det både förminskas och bli enklare att ta sig igenom. Ju mer jag ”flyr” ju värre blir det liksom. ”Embrace the darkness” är faktiskt ett av mina ledord. Precis som t.ex ”Face your fears”. Att stoppa undan känslor och upplevelser tror jag kan vara skadligt för en själv i längden. Kanske du upplever och tänker samma? Men för att det ska funka för mig så behöver jag yogan och meditationen. Jag får det liksom inte ”gratis”. Och jag kommer nog alltid behöva fortsätta med mitt ”inre jobb” men det är det värt!
Faktum är att det hjälper att tänka så där även när jag t.ex kör intervaller. Hur det än är så är det ju både tröttsamt, och ibland t.o.m ruskigt obehagligt, men det kan jag på något vis hantera just genom att säga ”Hej hej – er känner jag igen. Nu kör vi!” Det går ju liksom över. Precis som krånglande tänder och annat elände. Skillnaden är dock att intervaller blir jag ju skönt trött och glad av! Bra gick det också i dag! Kiropraktor-Mickes behandling i torsdags gjorde tydligen susen för ryggen är glad igen!
Styrkepasset gick också bra! Lördags-eftermiddagar är perfekt på gymet. Inte för lite och inte för mycket folk. Jag vill ju liksom gärna se andra svettas men jag vill inte trängas.
Så jodå, det kommer vända och bli bra. För det blir det alltid. På något vis någon gång.
Kram från Ingmarie