Så var ännu ett uppdrag klart och det känns lika tråkigt som förra gången.. Det är inte själva huset vi lämnar jag sörjer över så mycket även om jag kommer sakna det också.
Särskilt altanen!
Mest är det förstås Billy vi kommer sakna… Fatta mig rätt. Jag är så himla glad att vi fått ta hand om denne lille krabat dessa veckor men liksom Grace så har han tagit en stor, stor plats i mitt hjärta. Ja du förstår kanske varför…😍
Nu är vi på väg far south till Albany. Vi har kört på vägar med oändliga rakor, backar upp till himlen (men inte ner till helvetet-bara till dalen), genom djupa skogar och förbi gårdar så stora att man plättlätt hade kunnat springa långpass där utan att lämna tomten.
Och vi har åkt genom välmående samhällen liksom hålor som i princip bara hade två namnskyltar, en från varje håll, så man inte skulle missa det. I Pinjarra var det som att tiden stått still. Åtminstone på vissa ställen. Trodde dessa var utrotade!😳
Nu är vi i lilla Collie och här har vi stannat dels för att det ligger hyfsat halva vägen och dels för att det finns tokmånga trails att välja på. Så där många att jag haft beslutsångest i en vecka.😱 Men jag har kommit ner till ynka två nu.
Röra till på hotellrummet har dock varken jag eller Anders några (besluts)bekymmer med.😜
Kram från Ingmarie