Ensam kan visst vara stark

Att träna med andra är oftast det bästa sättet för att ge det där lilla extra och ta i lite mer än man hade gjort med bara sitt eget sällskap.

Oftast.

Det kan ju också bli så illa att man spänner sig och får punka bara för att energin går åt till att vara orolig över alla möjliga och omöjliga saker istället för att hålla kroppen pigg.

Jag har i princip aldrig några problem med att träna tillsammans med andra om lusten är där och känslan är den rätta. För helt ärligt är det ju inte lattjolajbans om man själv är i usel form och alla andra är Bolt-snabba. Ibland har jag ingen lust oavsett form och då finner jag heller ingen mening med det. För mig är målet med träning framförallt känslan och blir det en uppåtgående utvecklingskurva på köpet så är det förstås ett extra plus. Alla (tränings)år har dock lärt mig att den där kurvan ständigt går upp och ner. Faktum är att allas kurvor gör det vare sig det gäller träning eller livet som sådant. Och tur är väl det. Vem vill liksom leva ett linjal-liv? 😱

Hur som helst. Jag hade egentligen velat köra intervaller med ett Bunbury-gäng här i dag men de kör igång redan kl 06! Finns inte på världskartan att min kropp ens vill jogga då och absolut inte köra tuffa intervaller. Så jag körde ensam och ska jag vara lite skrytsam så är jag faktiskt ruskigt bra på att bli toktrött på egen hand.

En stor bunt 1-minutare och 30-sekundare fram och tillbaka på den fina ”röda vägen”.

Återhämtning är en extremt viktig grej, oavsett om man är Bolt-snabb eller håller Skalman-fart, och jag tillbringade min här med mat, lite yoga, vattenlöpning och läsning. Absolut oslagbart!

Kram från Ingmarie