De flesta som känner mig vet att löpningen är och har varit en stor och mycket betydelsefull del av mitt liv. Jag har varit löpare i över 35 år och varit allt från nybörjare till elit. Nu för tiden är jag väl någonstans mittemellan antar jag. Tack vare löpningen har jag fått resa över i princip hela världen, bott på flådiga hotell, placerat mig på toppen i stora lopp, vunnit stora segrar, har ett stort skåp med medaljer och pokaler av olika slag och jag har fått representera Sverige så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har fått vänner för livet och upplevelser som är få förunnat.
Det har såklart även inneburit hårt arbete oavsett dag och årstid, tuffa val, vansinniga (inre och yttre) krav och emellanåt en trötthet utan dess like. Självklart är jag stolt över allt detta, såsom vi alla bör vara över det vi åstadkommit hittills i livet, men vet du vad jag ändå är mest stolt över när det gäller löpningen? Och det som gör att jag verkligen vet att löpningen är livsviktig för mig trots att min ”bästa-tid” så att säga för längesedan är över.
Det är att jag aldrig gett upp trots att jag haft oräkneliga chanser och möjligheter. Jag har t.ex medfödda fotfel som innebär att fem av mina tår sitter fel. Jag har slitit av en hamstring, haft stressfrakturer, utslitningsskador av olika slag, diskbråck x flera, lidit av över- såväl som under-träning, vurpat och spräckt både knät och fått köttsår som skulle platsat i vilken skräckfilm som helst. Jag har satsat pengar på läger och (kval)lopp som gått åt fanders bland annat p.g.a usla väderförhållande (svårt kuta snabbt i snöstorm t.ex) vilket gjort att jag tidvis varit fattig som en kyrkråtta och jag har brottats med ätstörningar, prestationskrav och dåligt samvete. Faktum är att det kunde tagit slut innan det ens börjat för coachen på friidrotts-gymnasiet ratade mig eftersom han tyckte jag sprang som en tant. Hur nu en sådan springer…😳
Ändå har jag envist fortsatt. Gråtit, svurit, förbannat och suckat. Accepterat och gått vidare. Hittat lösningar ingen tänkt på och tagit otrampade stigar. Om och om igen. Att ge upp löpningen har liksom inte funnits i min sinnevärld. Inte ens när jag till slut insåg att min karriär var över. När jag begrep att även jag var dödlig och en av de där ”före detta”.
Så vad är det om inte äkta kärlek och passion? Jag bryr mig helt ärligt inte om tider och prestationer längre även om jag såklart tycker att banrekord och segrar är fantastiskt kul. Vem gör väl inte det? Det som driver mig och gör att jag aldrig gett upp är ändå känslan och möjligheten att få och kunna springa.
När jag t.ex springer intervaller eller lopp nu för tiden så är jag precis lika trött som förr och jag tycker jag springer lika snabbt trots att kilometertiden visar en helt annan sanning. Och det är den känslan jag menar. Flytet, kraften, drivet, friheten, möjligheten.
Kanske är det lite samma sak som livet i stort förresten med den där känslan? Vi blir alla äldre om vi har tur och även om utsidan förändras så är vi till stor del samma inuti. Förhoppningsvis med viss ökad klokskap. 😄
Och jag är faktiskt även ruskigt stolt över att jag fortfarande kan pusha mig själv på intervallerna så jag blir så där trött att jag knappt har styrfart på nedjoggen. Även om de är ”långsamma” i jämförelse mot förr. Av någon anledning verkar jag lyckas extra bra på gräs-ovalen här. Dagens pass höll på att helt förvandla benen till överkokta makaroner. Eller fel. Det gjorde det!
För den som är intresserad så körde jag 10 x 120-60 + 10 x 60-30 + 10 x 30- 30.(Sekunder alltså) + hopp&skutt-övningar.
Perfekt att svalka sig med lite vattenlöpning efter det där. Betydligt lugnare också. 😍
Om kärleken och passionen kommer finnas kvar resten av livet vet jag såklart inte. Kanske kommer jag en morgon när jag vaknar känna att ”nej, nu är det slut, over and finito”. Vem vet? Men tills dess kommer jag fortsätta harva på. Just nu känns det bra och jag njuter till 100% men jag har ju också lärt mig att inget varar för evigt. Det går upp och ner mest hela tiden. Löpningen såväl som livet. Jag har också lärt mig att det allra, allra mesta sitter i skallen. Att allt vi känner börjar med en tanke men tankar kan vi både välja och styra. Det är skönt att veta tycker jag. Därmed inte sagt att det är enkelt eller att vi ska nonchalera varken våra känslor eller tankar. Men däremot kan vi lära oss att undvika att älta och fastna i de som inte gör oss gott. T.ex en motgång eller det faktum att vi blir äldre och långsammare.
Även när det är mörkt och dystert så finns det ljuspunkter. Det är de man bör hålla fast i tills det vänder. För det gör ju det förr eller senare oavsett vad det gäller bara vi håller i, eller hur?
Kram från Ingmarie
Halkade in på din blogg för ett tag sedan. Du inspirerar en relativt nyfrälst motionär. Grymt imponerad av dig!
Fortsätt så 🙂
Kram!
Tack snälla!!!! Du har massor av roligheter framför dig!Håll i!
KRAM
Oj vad jag behövde läsa detta idag Ingmarie, du är beundransvärd och en förebild i din långsiktighet och din förmåga att hitta det positiva. Jag upplever nu en motivationsbrist jag inte känner igen alls, har nog inte varit så här omotiverad de senaste tio åren vad gäller löpning. Till viss del är det nog yttre faktorer som att vi är i slutet av en lång, seg vinter och att hela familjen dragits med ett envist förkylningsvirus i flera veckor, jag har kvar hosta i bröstet som gör att jag inte riktigt vågar något annat än att jogga långsamt vilket är tråkigt i längden. Dessutom är det mycket på jobbet och jag har nog också lite brist på målsättningar just nu. Jag hittar ursäkter för att stå över pass mycket lättare än vanligt och vilodagarna blir bara fler och fler, så lite som jag tränat i februari har jag inte tränat på snart tio år men samtidigt vet jag ju att våren är runt hörnet, jag har en bra grund och inte minst, jag älskar ju löpningen i sig, älskar det repetetiva rörelsemönstret men jag behöver påminna mig själv om varför just nu så tack för påminnelsen!
Såklart allt yttre påverkar! Särskilt sjukdom och särskilt när det känns allmänt segt. Och det ÄR extra svårt när man som du kutat snabbt och gärna (?) jämför tider och distanser. Men vet du, det går över! Det blir ljusare. Det blir lättare. Det blir roligare. kanske ska din målsättning just nu bara vara att hitta glädjen, lusten och rutinen igen? Även om det går långsammare än långsamt så stick ut! Korta rundor bara.Och gärna nya så du inte kan jämföra tider. 😉
Behåll konditionen med annat. Cykla, simma, vattenlöp, intensiva gympass. För du vet hur det är, ju mindre man gör ju tröttare blir man och ju svårare blir det att komma ut ö h t till slut…
Satsa på probiotika och ev något multitillskott så du håller dig frisk. Se till att ha downtime. (Yoga, meditera kanske?)
Acceptera och stressa inte. Lita på att det kommer bli bra och precis så som det är menat.
KRAM
Så rätt så! Bra tankar! Äter ju mina D-vitaminer vinterhalvåret men i år har de inte räddat mig! Försöker prioritera och skala bort måsten, har t ex prioriterat ner skärmtittande och sociala medier hemma på kvällarna och gör roliga(re) saker med familjen istället. Löpningen är ju enkel jämfört med allt annat men igår blev det i alla fall ett simhallsbesök med lite egen simning också. Jo, jag hamnar ju gärna i jämförandet, har fortfarande svårt att förstå hur allt kunde gå så bra 2014 och inte lika bra trots att jag tränat mer efter det men det var nog övriga livet som spillde positivt över på löpningen den säsongen för allt hänger ju ihop 🙂 Jag ska jobba på att bara hitta glädjen igen, vårvärme, kortbyxor och barmark är ju bara runt hörnet! Tack och kram Ingmarie!!
jag tror d-vitaminet ändå räddat dig lite. 🙂 vem vet hur sjuk du blivit utan dem? :-O Du har gjort helt rätt val tror jag! Snart skördar du igen. Och ja man kan verkligen undra hur det kunde gå så fort ”förr”. Även om det bara är 3-4 år sedan. Jag kan inte ens hålla samma fart jag gjorde på maran på 90 talet på EN kilometer nu för tiden. haha. Och jag får kämpa som en idiot för att komma under 4 min fart. men vet du, jag tänker att jag har gjort det en gång i tiden. Du med! Fina tider och resultat som en del aldrig uppnår oavsett. ”Don´t cry because it´s over. Smile because it happened”. Kom ihåg att var 5e år är du yngst i klassen igen och kan slå nya rekord!
KRAM bästa du!
Rätt igen, tack igen och KRAM! 🙂
Kraaaam💕
Vet du vad? Jag fick en hög böcker av min kusin för ett tag sedan, och de har bara legat där bortglömda utan att jag har kollat vilka de var. Och nu när jag kikade i högen för någon dag sedan såg jag att en av böckerna var din löparbok 😀 Så du ska få inspirera i bokform också om ett tag.
Längtar efter den där känslan av flyt i löpningen som du skriver om. Här har det varit förkylt ett tag, men nu har jag testjoggat ett par gånger och det känns bra, så mot slutet av veckan hoppas jag på en långrunda med flyt 🙂
Men oj! Vad roligt! Hoppas den kan inspirera lite. Börjar bli gammal så borde göra en ny…😄