Jag vet att jag kan hamna i svackor. Svarta sådana. Särskilt efter långresor och/eller när kylan och mörkret får tag i mig. Det är ”min andra”, mörka, sida som är minst lika stark som min ljusa.
Men denna gången är det överjävligt. Inget verkar hjälpa och tro mig, jag har en hel arsenal av ”knep”. Känslan av meningslöshet hänger ändå som en tung, blöt filt över mig. Även när jag springer. Eller har egen simbana.
Så kanske jag pausar här en stund. Och hoppas både ljuset och vårvärmen väldigt snart kommer tillbaka. För det gör det. Någon gång.
Kram från Ingmarie
Du är den jag ”känner” som har mest knep tror jag. Illavarslande när t.o.m. känner så… 🙁
Massor av kramar! ❤ (För ja, vänder gör det!!)
KRAM
Hoppas att det känns lättare snart. Stor kram / från en gammal bloggkompis
Tack snälla! Det vänder snart! 🙂
Kram och kärlek till dig.
Tack snälla! KRAM
Hoppas att det vänder snart!
Tack!🙏🏻💕
Nu verkar det vara du som behöver en stor varm KRAM Ingmarie, kan förstå att det blir extra tungt när du kommer hem efter så många veckor i ett klimat du älskar och så komma hem till detta! Märkte du ändå solen mitt på dagen idag? den värmer nu och alltmer barmark tittar fram. Det vänder och alldeles snart. Stor kram!
jag hoppas så du har rätt! Tack och stor kram till dig tillbaka
En stor kram härifrån också! Skönt att läsa att du ändå verkar ha tagit dig upp på den bräckliga isen igen! Hoppas den växer sig starkare och snart bär!
Ja snart, snart! Annars är jag väl i alla fall närmre land… 😉