Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla ”redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra ”rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina ”knep”.
Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…
Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.
Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!
En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪
Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.
Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕
Kram från Ingmarie
Glädjestunderna <3 Igår solen i ansiktet på isen med en kopp kaffe i handen.
Ja man får njuta av dem. I dag njuter jag mest bara av minnena från i går… KRAM
Skönt att höra inte inte ens du spradar, så här års…. 😮 😉
Haha. Det hade jag om det bara funkat!