Jag mår bra nu. Tycker livet känns meningsfullt och känner livsglädje för det allra mesta. Träningen går bra, kroppen är glad (ja förutom den där axeln då), jobbet känns ”skoj” (känns en aning knasigt att tycka något är kul när det handlar om svårt sjuka människor men du fattar nog), jag har fina vänner och en familj jag älskar.
Ändå vet jag att det är nu jag måste bromsa. Det är nu jag är snubblande nära kanten till det där svarta hålet och att det är nu jag paradoxalt nog är som skörast. För när min bägare är full är den full även om det är enbart guld och diamanter i den.
Svårigheten är att verkligen göra det. Vem vill liksom tacka nej när i princip allt känns bra, allt som erbjuds och dyker upp verkar så himla roligt och hela naturen spritter av liv igen?
Men jag har lärt mig tyda tecknen den hårda vägen och efter senvinterns hårda kamp mot det svarta hålet är jag extra lyhörd. Jag vill inte ner där igen. Till meningslösheten och livsledan. Det är egentligen bara små saker som gör mig vaksam. En slags mental och fysisk trötthet som inte går att sova bort. Små stunder av irritation över struntsaker och en känsla av inre stress. Jag tror även jag har blivit väldigt påverkad av Tim Berglings död. Förstå mig rätt. Jag kände honom inte, har aldrig träffat honom och jag vet inte hur han dog. Ändå berörde det mig så väldigt djupt. Han markerade så klart och tydligt att han inte mådde väl i själen, att han inte orkade eller ville leva som han gjorde. Ändå fick han, vad vi vet, ingen hjälp. Kanske för att det här med psykisk ohälsa fortfarande är så förbenat tabu. Och för att man i samhällets ögon fortfarande anses som ”svag”. Jag har skrivit om det en massa gånger. Andra ännu fler. Gustav Gelin har t.ex skrivit en väldigt bra liten artikel om dettal i ETC som jag rekommenderar alla att läsa.
Själv har jag slutat tänka att jag är en svag människa bara för att jag emellanåt lider av det som kallas depression. Faktum är att jag har inte ens vett att skämmas längre. Den finns där men den är inte jag. Lika lite som en människa med MS eller astma är sin MS eller astma. Eller någon med cancer är sin cancer,
Så jag backar. Gör det jag lovat och bokat in mig på men planerar inte in en massa nya saker i kalendern. Tvärtom säger jag nej tack, nej tack, nej tack. Eller kanske kanske…
Och därför är jag extra noga med att ta pauser nu. Mikro såväl som makro.
Hur gör du? Tar du pauser när du känner att du behöver?
Kram från Ingmarie
Nej jag tar inga pauser. Men ser till att faktiskt säga Nej till en del som visst kan vara roligt men det hinna inte med. Sedan så ser jag även till att de saker som jag sagt Ja till de sakerna får den tid som jag har för det. Faller sedan något/någon bort, förutsättningarna inte är lika som när jag gick in. Ja då kan jag inte ge 110%. För det håller aldrig i längden.
Först och främst sätter jag mig själv i centrum.
För funkar inte jag, tycker inte jag att det är kul eller hinner jag inte med mig själv. Ja då hinner jag inte med andra oxå.
Så är det bara.
Kramar
Du är så klok min vän! jag VET ju det där men troligtvis varit dålig på att efterleva den kunskapen förr. Numera gör jag som du! Om jag mår bra så gör jag bar saker och det blir win-win. 🙂
KRAM
”Vett att skämmas…” Varför skulle du skämmas? Jag tycker du ska vara stolt över hur du lärt dig hantera det du måste hantera. Några har högt kolesterol, andra har en predisposition för depression – i båda fallen kan man välja att anpassa livet. Och du är så stark som ”outar”! Tack för det Ingmarie!
Tack vännen! Tyvärr är det ju ändå så att psykisk ohälsa av många anses detsamma som att man är svag och liksom inte tillräckligt ”bra”. Kolla varenda jobbannons. Du ska vara ”stresstålig, kunna ha många bollar i luften och vara flexibel och positiv ”. Psykisk styrka är oftast = att man tål stress. Men det har börjat ändra på sig!
Såg på nyheterna i dag att 50%(!!!!) av unga tjejer lider av psykisk ohälsa. Det är fasen inte klokt! Det är inte längre enbart på individnivå utan ett samhällsproblem…
För mig handlar det om att känna igen signalerna, att vara medveten om hur man fungerar, reagerar och känner sig. Det syns inte utåt, men inne kan det vara en berg- och dalbana.
Det finns ett ord som betyder att man är här och nu, att man är medveten om omvärlden. Det ordet är ”härvarande”.
Jag tänker att man behöver vara härvarande i sig själv, för då kan man göra någonting åt hur man känner sig.
Promenader är för mig ett bra sätt att ladda om, att låta tankar falla på plats, helt enkelt att få en mental återhämtning.
Tack för att du skriver.
Hälsningar Thomas
Härvaro är ett jättefint ord! Och det gör mig glad att du hittat ditt sätt att härvara och ladda om. Jag har ju tack o lov det också nu för tiden. promenera långsamt ÄR fantastiskt! Gjorde ju det senast på målarretreaten. Underbart!
Tack för att du läser!
KRAM
Du gör så rätt! Ta hand om dig! <3
Absolut!!! 🙂