LED Swimrun 2018

LED Swimrun går i mysiga Loftahammar söder om Västervik och anses vara en av de vackraste banor i vårt land så självklart såg vi båda fram emot loppet även om jag nog var lite mer stissig över distansen (37 km trail och ca 9-10 km sim) än vad Elisabet var. Det kan låta kort om man bara tänker sträckorna var för sig men i praktiken är det ganska långt. Särskilt i tid. I dag innebar det t ex 25 gånger ner i vattnet och lika många upp. Och då pratar vi inte släta strandkanter eller stegar upp på en brygga eller snubbelfria stigar. Vi pratar klättra upp och ner för sliriga klippor, knöliga stenar, gyttja och högar av tång. Vi pratar även vågor, teknisk löpning, klättring och höga höjder blandat med fina stigar, ängslöpning och slingriga grusvägar mellan kohagar och Bullerbyhus.

Jag åkte med Micke, Lars och Coach Ulf ner i går. Väldigt lyxigt! Och skoj för det finns mycket att prata om när det är fyra likasinnade i samma bil under flera timmar. Elisabet och Peter plus en massa andra kända ansikten bodde också i eller nära vandrarhemmet vi installerade oss på vilket gjorde allt extra kul! Och nummerlappsutdelning/start/mål inkl mat var bara några stenkast bort. Hur smidigt som helst!

Jag kände mig egentligen ganska opepp och liksom lite loj vilket jag antar lite beror på att jag bara har ett jobbpass kvar innan semester. Elisabet var mycket mer på men också mycket lugnare. Dessutom sov jag skitkasst men det har jag lärt mig inte betyder någonting om man bara sovit bra innan. Men när det väl var dax var jag ändå både lugn och fullt fokuserad.

Vandrarhemmet hade fixat särskild LED-frukost så strax efter kl 06 var vi på plats. Minus Micke och Ulf. Men det fanns mat kvar till dem också.🤪

Det bra med långa lopp är att man inte behöver värma upp så mycket. Inget alls om man som vi hade bestämt att ta det lugnt och bara ha som mål att klara cut offerna och ta sig i mål.

Vi höll vår plan fint. Kändes lusigt de första 8 km ändå sprang vi fortare än vi tänkt. De 4-5 första simningarna var rejält vågiga men jag kände mig förvånansvärt lugn och avslappnad. Vattnet var nämligen perfekt tempererat! Inte en chans att jag skulle kunna börja frysa! Något som för mig är värre än vilka jättevågor som helst! Dessutom var det ju redan 22-23 grader i luften kl 8 då starten gick och det blev inte svalare. M a o perfekt Ingmarie-väder och vi var jättenoga med att få i oss bra med vätska och energi hela tiden. Tappade räkningen på hur många gånger jag kissade och då har man fyllt på bra! ( För dig som inte vet. Nej man stannar inte och drar ner våtdräkten. Man kissar i farten.🤪)

Jag kände mig pigg och stark. Elisabet också. Hon drog i de långa simningarna i början och på löpningen var vi helt synkade. Vi hjälptes åt med allt och det liksom bara funkade jättebra!

Efter typ 8e simmet hade vi en 4,4 km löpning i skogen och jag märkte att Elisabet drog ner på farten och ville vi skulle ta gåpauser. Hon kände sig konstig och illamående.Men hon kämpade på! Jag började dra i både löpningen och simningen men stoppen då hon behövde gå blev fler och fler och illamåendet värre och värre. När vi kom till Hasselö kunde hon inte ta ett löpsteg utan att behöva stanna och spy. Vid detta laget hade vi konstaterat att hon blivit sjösjuk och sånt är ruskigt svårt att bli av med! Det är alltid lätt att vara efterklok men nu vet vi till 100% att öronproppar är ett måste. Precis som för mig.

I Swimrun tävlar man nästan alltid i par vilket i praktiken betyder att vill den ena bryta så måste den andra också det. Så när vi var vid målet för Hasselö Challenge, då hade vi tagit oss ca 25 km till fots och 5 km simmande, så bestämde Elisabet efter mycket velande att det inte skulle funka. Det är nog alltid svårt att ta ett sånt här beslut men helt klart är det svårast för den som för dagen inte klarar mer. Jag var ju liksom bara pigg. Hon både mådde skit och var den som var tvungen bestämma sig. Men så här är det och det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Jag är i alla fall glad över alla de timmar vi ändå fick och att det inte var värre saker än sjösjuka vi behövde bryta för. Det går ju liksom över ganska fort när man bara fått vila upp sig.

Tur i oturen gick en av båtarna tillbaka till Loftahammar precis så vi behövde inte vänta och väl där hade vi hela duschrummet för oss själva! Sen var det bara att gå tillbaka för mat och snack. Ulf och Micke gjorde ett kanonlopp och kom 4a. Lars var jättenöjd med sitt lopp och Peter hade fått lite spring han med när han var fotograf i skogen. (Tack!)

Hur trist det än är att vi inte kunde fullfölja så har det varit en fantastisk dag! Superbra arrangemang, trevliga människor och fantastisk miljö! Jag är tacksam att jag kände mig så stark och inte ballade ur varken pga vågorna eller svindeln från några av klipporna. Man får tjura, vara arg, besviken och ledsen ett tag men sen är det bara att ta nya tag och smida nya planer. Vilket vi redan har gjort. Livet går nämligen inte under för ett DNF. Det fortsätter i samma fart oavsett. Och hade vi bara kört Hasselö challenge som vi trots allt tänkt från början så hade det ju faktiskt blivit ett Did Finish.

Kram från Ingmarie