Deadline-dagen och ett sista för i år

Så kom deadline-dagen då jag och foten skulle bestämma oss för om det skulle bli något ÖtillÖ eller inte. Om jag skulle kört solo, det är ju trots allt en vecka kvar, hade jag kunnat vänta in i de sista. Men nu funkar ju inte Swimrun så utan man är ett team med gemensamt ansvar både för sig själv och varandra. Att starta utan att vara åtminstone ok i kropp och knopp är oschysst mot båda. Och ska/kan man inte köra ett planerat lopp behöver man ju dessutom en ersättare och den i sin tur behöver ju ha lite tid på sig. I synnerhet för ett så tufft lopp som ÖtillÖ .

Därför var Simsafarin/Swimrun-eventet med TS-gänget så perfekt att köra i dag som ett test. Förra gången var supernajs så förväntningarna var ganska höga. Det är ju liksom inte så enkelt att höja ribban när den redan var skyhög. 🤪

Men jag vet ju att när Coach Ulf och Coach Tomas fixar något så kan det liksom inte bli annat än bäst. Alltid! Vi samlades i Hellas för genomgång och avlämning av de grejer vi kunde undvara tills vi var tillbaks. Rundan var nämligen one way med avslut i Drevviken efter ca 13 km traillöp och 4 km sim i 7 olika sjöar. Jag la, som de flesta andra, lite torra kläder i Saferswimmern plus lite nödproviant i strumporna. Hade kittat mig med ”vintermunderingen” men utan väst så då fanns det liksom ingen annan riktigt bra plats.🤪

Vi började direkt med 800 m sim i Källtorpssjön och det var svalt om jag säger så men också fantastiskt härligt! Vi höll ihop bra och de som behövde blev dragna av någon annan så det inte skulle bli för utspritt och därmed både för lång tid i vattnet för en och för lång väntan på land för andra. På land höll vi ihop hela tiden!

Min simning funkade riktigt bra! Känner mig stark och trygg även när det blir brötigt av växter, armar/ben/paddlar/skor från andra eller guppiga vågor. Det sista var det dock inte mycket av i dag och det finns såklart en gräns för hur stora jag mäktar med.😱

Vi sprang på stigar, grusvägar och ibland även asfalt. Vi simmade, babblade och skrattade så jag kommer ha träningsvärk både i ansiktet och i magen i morgon! Mitt i allt så hade Caroline fixat så det fanns fika i sin trädgård! Gissa om det var gott?

Förutom Källtorpssjön simmade vi genom  Sandasjön, Strålsjön, Ulvsjön, Ältasjön, Flaten och Drevviken. Det här att swimrunna sig fram är verkligen makalöst härligt och jag är så himla tacksam att jag fick alla dessa timmar tillsammans med detta supergäng. Plus Ulf förstås som stod bakom kameran. (Tack Ulf och Sabina för bilderna!)

Och hemma hos Ulf blev det ombyte, mer fika ( bl a vansinnigt god hembakad banan/avokadokaka av Ellinore) innan skjuts tillbaks till Hellas.

Och foten då? Den skötte sig förvånansvärt bra men jag har fått inse och acceptera att några 65 km på hala klippor, ojämna trails, obanat och tuffa backar inte kommer att funka för den. Emellanåt gör det väldigt ont, som i rödlampa-ont, så det är med mycket ledset hjärta jag får lämna min plats till en annan. Jag vet inte hur många gånger jag för mitt inre sett mig och Micke kämpa tillsammans och gemensamt korsa mållinjen på Utö. Nu blir det inte så.😢 I alla fall inte i år. Och det svider som fasen! Det finns säkert de som skulle tejpat foten stenhårt, käkat painkillers , bitit ihop och bara kört men jag är inte så ”tuff”. När varningslamporna blinkar backar jag. Kanske är jag klen men jag har också, bl.a genom jobbet, sett hur illa det kan bli med även ”små skavanker” om man går över gränsen så därför varken vill eller vågar jag riskera något. Det finns ett liv även efter den 3/9 och jag vill gärna att min fot ska bli glad igen. Inte mer ledsen… Jag har gjort så gott jag kunnat för att få fossingen hel men tiden har helt enkelt inte räckt till.

Det kommer bli en tung vecka men jag ser framåt och kommer sända all kraft och överskottsenergi jag trots allt har till alla de jag känner som ska köra.

Det där ”sista” var inget värre än att det var sista dagen Eriksdalsbadets utebassäng var öppen. Och jag kunde förstås inte låta bli att köra ett sista poolrunpass.

Kram från Ingmarie