Sex veckor minus en dag efter olyckan tog det innan foten var med på att köra lite intervaller igen. Det kan tyckas lång tid men det är faktiskt skitkort i dessa sammanhang! Ledbandsskador tar tid att läka. Faktiskt längre tid än benbrott. Nu var det dock inte varken fort eller mycket men ändå. Det var intervaller!
Det är förvisso jag som gjort själva jobbet till att göra den glad igen, och jag har jobbat hårt, men utan Fredrick och Micke samt PT-Rafael så hade min fot inte varit så här glad. Det är då ett som är säkert för utan deras proffs-hjälp hade jag troligtvis på sin höjd kunnat jogga i backarna här.
På tal om PT-Rafael så har vi kört i dag igen. Eller rättare sagt han såg till att jag körde.
Det kommer bli en spännande höst och vår för nu vet jag vilka vikter han siktar på att jag ska greja. Inte utan att jag får lite bendarr.😱 När jag dessutom fått börja pudra nävarna så fattar jag att det börjar bli very serious.
Simprogrammet bjöd också på ett kul pass och fastän jag var på “värsta tiden” så var det märkligt nog helt ok med plats. Det var nästan så jag tänkte hoppa över i “snabbsim-banan” för jag fick simma om hela tiden. Men bara nästan. Helt ärligt kändes det bra för egot att inte vara långsammast.🤪 Goggleögonen ingick som alltid…
En bra träningsdag med andra ord och det känns som att jag åter igen har medvind!
Men mysigast av allt har utan tvekan varit att få träffa Karin igen! Det är svårt att synka två liv ibland men när det väl sker så är det extra ljuvligt och tacksamt.💕🙏🏻
Kram från Ingmarie
Åsa och livet
Jaaa! Underbart!
Ingmarie
Lika härligt varje gång!!!!!
Trail & Inspiration
Åh, vad glad jag blir för din skull. Yay! 🙂
Ingmarie
🙂 TACK!