Boulder dag 2

Första hårda passet på hög höjd är alltid extra chockartat på något vis. Man vet liksom att det ska bli jobbigt men man har glömt hur jobbigt. Egentligen hade jag inte riktigt planerat det. Trodde ju kroppen skulle vara helt slut efter gårdagen. Men jag fick feeling efter att ha slitit en stund i motvinden på Boulder creek trail. Kanske var det en av de söta och pigga små Prairie-dogsen som fick mina ben fulla av spring?

Det blev först lite fartlek och sen ren tröskelfart. Det kändes ok (så ok det nu kan kännas på 1600 m ö h vill säga) och även om jag flåsade som en lungsjuk så var det härligt på något märkligt vis!

Sista kilometrarna var där bara betongplattorna att kuta på så nu är benen halvdöda. Betongunderlag ger helt garanterat betongben. Betongbilvägar är en sak men jag begriper verkligen inte varför de ska envisas med att ha det på cykel- och gångbanor.

Så det var väl tur att den där Johnny inte var hemma. Vi har nämligen åkt den coola, coola vägen till Estes Park och Stanley Hotel där filmen The Shining spelades in. (Om du inte har sett filmen så gör det a.s.a.p. Sen vet du även vem den där Johnny är.) Jag har varit där en gång då för längesedan men helt ärligt minns jag varken den vackra vägen, mysiga Estes Park eller det coola hotellet.

Men jag minns Rocky Mountain National Park som om det var i går jag var där. Jag älskar det! På riktigt! Hela området är så vackert att jag dör vacker- och lycko-döden samtidigt. Det är f.ö där jag har haft min största och starkaste Runners high ever. Sånt glömmer man aldrig!

Det spelade ingen roll att det blåste isvindar och att jag bara sprang några fjuttiga steg för att få ha gjort det ännu en gång. Besöket var magiskt!

Vi har även bytt upp oss typ 82 hack när det gäller boendet. Så hej då ett förvisso bra gym och cool jordglob men ingrodd dåtid och svältfrukost.

Hej hej nutid, lyxsvit, matfrossa, hög mysfaktor och kasst gym. (Ibland får man ju liksom välja bort det man gillar för att få något annat man också gillar.)

Kram från Ingmarie