För det allra mesta gillar jag intervall-träning. Undantag är väl egentligen bara de gånger kroppen inte alls vill det huvudet vill. Men en sak är stensäker. Det är väldigt mycket roligare och enklare när det är så här!
Det var inget märkvärdigt pass, 30 x 30-30, men det kändes riktigt bra!
Jag avslutade det hela med att springa hela långa backen upp till huset så det blev ett riktigt bra pass!
Liksom sim-och vattenlöpningspasset.
Att det sista gick så himla bra kan bero på att vi varit på OTC. Colorado Springs Olympic Trainingcenter.
Blir man inte inspirerad där blir man det aldrig!
Tack vare Trish fick vi även äta i atleternas matsal. Wow alltså! Förutom att (vego-)maten var excellent så var det lite småunikt eftersom det inte är öppet för allmänheten. Coolt va?
Vi fick även en fantastisk guidad rundtur där jag lärde mig massor av nya grejer om bl.a skytte, brottning och hur simträningen kan gå till. De har även kök för matlagningskurser och ett altitude-room där man kan ändra allt från altitude till temperatur och luftfuktighet beroende på vad atleterna behöver anpassa sig till. Och såklart alla möjliga olika slags tränare, terapeuter, tester, mätningar, maskiner, specialutrustningar och bostäder.
Det som nästan alltid slår mig när jag är här är hur extremt stolta amerikanerna är över sina idrottare och hur hyllade de är. Samtidigt är skyddsnätet när karriären är över inte särskilt utvecklat. Faktum är att det är i princip obefintligt. Liksom i många andra länder. I Sverige är det inte heller bra men ändå väldigt mycket bättre.
Som sagt var enormt inspirerande och intressant så är man det minsta sport-intresserad och har vägarna förbi så är OTC ett måste!
Kram från Ingmarie