Kroppen är märklig. Liksom hjärnan. För att inte tala om livet. Man tror man har en plan och att läget är under kontroll men icke heller. Utan att man fattar ett jota så kan kroppen/knoppen/livet helt förändras och plötsligt har man varken en plan eller kontroll.
I går t ex fick jag helt oväntat en märklig värk i ryggen. Det var som om ett tajt bälte drogs åt hela nederdelen samtidigt som bröstryggen förvandlats till ett järnspett. Hade svårt att både stå och sitta men ligga funkade fint så sova var tack och lov inga problem. Tvärtom! Vad det var eller var det kom från har jag fortfarande ingen aning om. Med den ”uppladdningen” hade jag i alla fall inga förväntningar om att ens kunna jogga i dag. Ännu mindre kunna köra de planerade intervallerna. Såg för min inre syn hur jag med stor möda istället skulle vara tvungen ta mig till kiropraktorn och sen i bästa fall få träna något lätt. I bästa fall. Men eftersom jag jobbar med det jag gör, och får se alldeles för många ”skumma fall”, så tänker jag alltid värsta scenariot när sådana här till synes oförklarliga smärtor dyker upp. Dvs de är något livshotande. Ja så knasig är jag men det finns som sagt var en förklaring till varför…
Så blev det morgon. Jag gick upp. Yogade och mediterade som vanligt. Åt frukost. Och kände att ryggen märkligt nog var ganska ok. Så pass ok att jag trots allt bestämde mig för att köra de planerade 30 x 30-30 sek. i Academyparken. Dvs 30 sek hårt -30 sek lugnt 30 ggr.
Åkte dit. Värmde upp och började. Den första var som att springa med blyskor i gyttja men redan den andra kändes helt ok. Sen flöt det bara på. Backe upp och backe ner. (Enklast nerför förstås…🤪) Inget ont någonstans och hela kroppen kändes pigg. Då började hjärnan blanda sig i. Du vet så där när den liksom dealar med sig själv. ”30 st har jag ju gjort en massa gånger innan – let’s go for 40!”
Så då blev det bestämt. En stund. Sen började det igen. Av någon anledning tyckte nämligen hjärnan att 50 var en mycket bättre siffra och därmed hade den dealat till sig även det.
Ja jösses! Det var svettigt värre. Men så kul! Avslutade med hopp & skutt-övningar i backe innan nedjoggen.
Men inte nog med det. Både kroppen och knoppen tyckte att ett rejält gympass också var en bra idé. Och vattenlöpning.
Som sagt var. Det finns mycket som är märkligt och som man troligtvis aldrig kommer begripa. Särskilt döds-sjuk verkar jag i alla fall inte vara. Åtminstone inte i dag…
F.ö rekommenderar jag ännu en podcast med Rich Roll. På tal om vad man tycker är kul här i livet.
The paradox of passion with Brad Stulberg and Steve Magness.
Enjoy!
Kram från Ingmarie