Det där att säga ja eller nej till grejer är inte alltid helt enkelt. Ibland är, känns och blir det rätt hela vägen. Ibland inte. Ibland säger man ja men önskar sen att man sagt nej och vice versa. Det är som bekant alltid lätt att vara efterklok. Kanske t o m det enklaste som finns…?🙄
När jag tackade nej till att köra ÖtillÖ med Micke, trots att det var andra gången vi vann en plats, var jag slutkörd pga hög arbetsbelastning och mitt vänsterben fortfarande så ledset att jag inte ens kunde fundera på att kuta 15 km. Ännu mindre 65.
Simningen var lustigt nog det jag var minst orolig över…
Bara någon vecka efter beslutet började det vända. Långsamt men ändå. Det ljusnade. Jag var ledig några dagar och fick vilsamma dagar i Norge. Både kroppen och knoppen började vakna till liv igen och jag sprang timtals utan större problem än att jag blev galet stel efteråt.
I dagsläget känner jag mig hyfsat stark och uthållig. Särskilt i simningen. Jag är löjligt långsam löpmässigt men i den här typen av lopp har man i princip ingen nytta av att vara sprintersnabb. Åtminstone inte om man inte siktar på topp-placeringar.
Så istället för att vara på äventyr i skärgården har jag jobbat extra på sjukan. En ruskigt dålig ”ersättning” men det känns ändå bättre än att ha suttit hemma och grämt mig…
Lite har jag ju roat mig förstås. På fina utegymet.
Och i fina Söderbysjön. Måste vara ett av de vackraste vattenlöpningsställena på jorden!
Inte i närheten av det stora festen såklart men bättre än inget. Jag får istället se fram emot kalaset jag ska vara med på om mindre än tre veckor. 😍
Kram från Ingmarie