Jag varken kan eller vill föreställa mig hur livet hade varit utan vänner. Antagligen väldigt tomt, tråkigt, innehållslöst, sorgligt och meningslöst.
Jag har turen och privilegier att ha vänner i alla möjliga åldrar med olika bakgrunder och liv mot mig själv.
En del har funnits där i oräkneliga år. En del är ganska ”nyfunna”. En del träffar jag ofta. Andra med långa mellanrum. Men de är alla mina vänner!
En som jag hoppas alltid kommer vara min vän är denna bönan.
Jag fullkomligt älskar att hänga med Yvonne oavsett vad vi hittar på. Det blir i och för sig alltid sånt vi båda gillar. Som t.ex att träna och käka.
Vi träffades förresten via Team Snabbare men det var lilla Demi som förde oss samman ”på riktigt”. Fyrbenta vänner är verkligen fantastiska på flera sätt!
Att träffa TS-vännerna är också alltid en höjdpunkt! Jag blir lika glad varje gång även om det är snortidigt och även om jag kan bli så trött, så trött så trött att jag (nästan) inte orkar prata.
Och (nästan) inte orkar ta mig upp.
Men jag är en rackare på att repa mig, även efter mjölksyra upp i hårfästet, så redan på väg till omklädningsrummet är jag mitt vanliga jag igen. Och längtar till nästa gång. Jag har nämligen ett väldigt, väldigt kort minne också…
Kram från Ingmarie