Somnade på tok för sent efter gårdagens kvällsjobb vilket gjorde att jag även vaknade sent. Om det var därför jag kände mig låg och ”olustig” låter jag vara osagt men så var det i alla fall. Hjälpte inte ens att solen sken. Helst ville jag liksom bara ligga kvar i sängen och sova bort hela dagen och natten i en förhoppning om att det gråsvarta inombords skulle ha försvunnit. Men innerst inne så vet jag ju att det inte funkar så. Det blir bara värre av inaktivitet. Min fasa är ju att jag ska trilla ner i det där ”svarta hålet” så hur mycket jag än ville ”försvinna” så använde jag mina sista krafter till att både bokstavligen och bildligt tvinga mig ut. Jag lovade mig själv minst 20 minuter. Om det inte vänt då så skulle jag få gå in igen och dra täcket över huvudet.
Redan innan två minuter gått träffade jag Christian som var ute och gick. Stannade bums för att slippa kuta. Så tråkigt kändes det. Pratade bort en stund och kände mig allt lite gladare. Sprang sen vidare på blytunga ben. Började klura på ”kortaste rundan” för kuta fram och tillbaka ville jag minst av allt. Av någon anledning så sprang jag ändå förbi den där ”kortaste rundan” och efter drygt 20 min. träffade jag på Liselotte och än en gång stannade jag för att slippa kuta. Fatta mig rätt, jag pratar gärna med de allra flesta men jag stannar väldigt, väldigt sällan på ett löppass för att göra det. Särskilt inte när det blåser isvindar. Men just i dag tror jag de där två var utsända för att hjälpa mig.
Jag kutade vidare. Tog det löjligt lugnt och det var knappt styrfart uppför backarna. Men jag brydde mig inte. Sprang helt på känsla och plötsligt märkte jag hur min hjärna gjorde rundan längre och längre. Och den blev längre och längre. 2, 5 timmar för att vara mer exakt. Utan vare sig vätska eller energi, jag skulle ju bara vara ute i 20 minuter, och jag var inte ens trött.
Så märkligt va? Men gissa om jag mådde bättre? Det slår banne mig aldrig fel! Naturen (och rätt människor) hjälper och läker!
Fick i mig lite fika, och hann tina upp händerna, innan jag cyklade ner till Söderbysjön. Två dagar utan iceswim och min abstinens var enorm! (Kanske det var därför jag var extra låg…?)
Det blåste fortfarande mycket, sådär så hojjen höll på att välta, men det hade nog inte varit mycket som kunnat hindra mig. Bara jag, sjön, månen och vinden. Total frihets- och lyckokänsla för mig!
Ca 1,5 grad både i vatten och luften men jag tror vinden sänkte luft-temperaturen rejält! Inte ens Dryroben och teet kunde hjälpa mig få upp värmen men det var ändå lite svårt att slita sig från detta.
Så där ”enkelt” var det i alla fall att komma väldigt, väldigt långt från det där svarat hålet. Tacksamhet är bara förnamnet.
Kram från Ingmarie