Märklig känsla att jag bara för 5 dagar sen var i skön värme och mådde hur bra som helst för att nu frysa och mest känna mig less. Jag vet, det är lyx”problem”, men jag är verkligen less. Särskilt på blåsten. Den är så jämrans kall att jag liksom dör inuti och jag har oerhört svårt att hålla livsgnistan vid liv så den inte helt slocknar.
Att träna hjälper massor, åtminstone en stund, och jag är tacksam jag orkar ta mig ut även om jag tycker det är skittråkigt. Alternativet är nämligen ännu tråkigare. Visst sken solen på löpturen men det kändes mest trögt och oinspirerat.
Simpasset gick bättre och det som är bra i dessa galna corona-tider är att det är gott om plats även en söndag. I normala fall är man liksom inte på E-badet mitt på dagen en helgdag om man slipper. Det är liksom som att be om att bli frustrerad. Men inte i dag alltså!
Jag, Anders, Fredrik och Carola gjorde sen en liten picknick-utflykt vid vattnet och emellanåt, när vinden tillfälligt höll sig lugn, var det riktigt härligt! Och sällskapet var oavsett det absolut bästa!
Det kommer att vända och bli varmt, skönt och härligt igen. Det vet jag ju. Tills dess är det bara att kämpa på och härda ut.
Kram från Ingmarie
Synd på blåsten för kylan gör mig annars ingenting när det är så här soligt och frostigt. Då kommer min inre norrlänning fram och skåningarna fryser mycket mer. Men blåst alltså, det har jag liksom inget skyddsfilter mot!
Visst är det en märklig ”grej” den där blåsten. Men jag antar den också gör nytta..