Jag tycker det är oerhört fascinerande hur det nästan från en dag till en annan helt har slutat skrivas, varnas, skrämmas, rabblats siffror och tjatas om restriktioner när det gäller covid. Nu handlar allt i stället om Ukraina. Försvann virusen med kriget? 🙄 Jag har ju inte varit särskilt orolig trots att jag jobbat mitt i det men har sett och hört så mycket rädsla att detta faktiskt gör mig förbryllad.
På tunnelbanan är allt precis som vanligt. Samma på stan, på bussarna, gymen och på E-badet är det åter fullpackat både i omklädningsrummen, i bassängerna och i duscharna. Jag hade dessutom missat att det var sportlov så det var lite tur i oturen att kryobehandling (”frysbehandling”) i ansiktet för någon vecka sedan gör att jag fick avstå simning ännu en gång för när man kör vattenlöpning behöver man minimalt med plats.😄
Kram från Ingmarie
Jag tror att man bara klarar av att fokusera på ett elände i taget. Och det som händer nu tycker iaf jag är otroligt mycket otäckare än pandemin (där jag ändå var rätt trygg i förvissningen om att världens excellenta forskare skulle kunna hitta vaccin, jag är inte lika säker på en positiv utgång nu).
Men jag håller med dig. För två månader sedan var vi på samma plats i fjällen som vi just kommit hem ifrån och då lämnade vi ett Ramundberget helt stängt pga all personal aningen satt i karantän eller var sjuka. Det enda som var öppet var liftarna. Nu var allt precis som vanligt igen med fika, restauranger och after ski. Jag säger inte att detta är dåligt, jag bara reflekterar över den otroliga skillnaden på så kort tid.
Är det inte lite märkligt…? Borde man inte fundera lite på hur det kommer sig?