Man ska aldrig säga aldrig men nu har jag högst troligt jobbat mitt sista pass på SÖS och akuten. Märklig känsla, faktiskt lite sorgligt, men ångrar jag mig finns det garanterat kvar och jag vet att jag är välkommen dit igen. Samtidigt är jag tacksam att jag känner som jag gör för det betyder ju att jag haft det bra och trivts!
Därmed var det också sista spradan dit.
Det kändes helt ok att kuta trots geggan, slasket och sliret. Ingen kan väl gilla det här? I skogen ser det nästan ut som det varit krig med alla nedfallna träd och grenar. Det är väl bara ren tur att man inte fått något i skallen…
Nu har jag bara några Sats-pass kvar, några utflykter, något äventyr och en massa fixande innan vi lämnar 08a land. Det är en märklig känsla!
Kram från Ingmarie