När jag stack ut denna soliga förmiddag hade jag bara en halv plan på vart jag skulle springa. Lite i ”min” skog och sen vidare till Äspet och via Horna-skogen hem.
Jag började åtminstone som jag tänkt. Cruisade fram på de fina, mjuka stigarna i skogen och tänkte på absolut ingenting. Tystnaden har ofta den effekten på mig har jag märkt.
Men så kom jag till havet och allt ändrades.
Plötsligt ville jag bara vara där och njuta av värmen från solen, färgerna och dofterna. Så jag tog mig bort till, och förbi, Fårabäck till nya utsikter. Såg en skylt som fick mig att ta en lite annan väg och upptäckte också att stormen Otto hade gått hårt fram.
Otto måste ha varit extremt stark!
Vågade inte chansa…
När jag skulle hem igen sprang jag så länge det bara gick vid havet innan det blev tillbaks in i skogen igen.
20 kilometer på två klunkar vatten. Säger som Anna. Ibland tror jag att jag är en kamel.
När jag inte orkade plugga mer drog jag till gymet. Hade inga större förhoppningar på att benen skulle vara starka men tydligen hade de hunnit vila upp sig bra. Jag klarar förresten en chins med tunnaste gummibandet nu! Är det i mars det kommer ske? En hel utan någon hjälp alls?
Havet drog mig tillbaka. Absolut helt omöjligt att motstå det. Särskilt en sån här kväll..
Att vi flyttade hit har verkligen varit en enormt stor positiv förändring i våra liv och jag är oerhört tacksam jag kan kalla detta mitt hem nu.
Kram från Ingmarie
Underbart att du trivs så bra! Och att du snart kan göra en chin! Kommer vara grymt avis den dag du knäcker den! Jag vill också, men har liksom inte motivationen att träna. Vill bara kunna av mig själv….
Ja det är en ynnest att få trivas! Särskilt när man tagit ett sånt här stort steg!
Är du säker på att du behöver träna? Du kanske kan utan att veta om det!