En slags omstart

Inte visste jag att det var sånt här nu! Vilka stackars djur kan inte få känna sig lugna ens nu precis innan nyår?

Grinden in till skjutfältet där skylten stod var dock öppen vilket = man får vara där så jag fortsatte min löptur in på området. Jag är så naiv att jag tror jägare kan se skillnad på mig och en älg/kanin/rådjur/fasan eller vad det nu är de så gärna vill döda… (Ja, jag har mycket svårt att fatta tjusningen med jakt och dödande.)

Tack och lov såg jag bara en enda jägare men däremot många som var ute och gick både med och utan sina fyrbenta vänner. (Dvs hundar.) Antingen hade jag tur eller så var det inbillning men det kändes som jag hade medvind minst 85% av passet och minst lika mycket sol. Underbart!

Helt ärligt tycker jag att jag var värd det där. Dels för att kroppen var ganska seg och dels för att knoppen är så full av elände från jobbet att den behöver lite extra pepp just nu. Detta hjälpte massor!

När jag ätit, slöat och målat en stund tog jag mig ännu en gång till havet.

Det var (som vanligt) bara jag där. Pannlampan är guld att ha för annars hade det blivit en smula knepigare både att hitta och veta vad jag egentligen håller på med. Haha!

Vattnet var stilla, kallt, mörkt och oslagbart härligt. Dessa stunder är min absolut bästa återställare för hela kroppen och knoppen. Som en slags omstart av hela systemet. Det går liksom inte att tänka på något annat än här och nu och att andas. Eller hålla andan när jag doppar huvudet.

Kram från Ingmarie