Har inte ändrat mig

Lite snuvad på konfekten känner jag mig allt. Vi flyttade ju från 08a land bl.a för att slippa detta.

Modd och slir hela passet i går. Jag var slut i benen redan innan jobbet! Därav minen. haha!

När jag gick hem från bussen sent i går kväll var det isgata så jag var en smula orolig att jag inte ens skulle ta mig ut på gatan i dag. Det var nästan så jag hade rätt i min oro. Först plusgrader så det tinat lite och sen minusgrader direkt igen är ingen bra kombo.

Jag valde en annan väg till skjutfältet och det började riktigt bra. Provade en ny väg och det såg riktigt lovande ut!

För att slippa springa runt, runt på fältet så tog jag ännu en ny väg bort mot Vanneberga.Jag sprang förbi stora fält med oräkneligt många ungdjur. Jag var tacksam för de där elstängslen för de kom rusande i en hiskelig fart mot mig. Efter allt för många hund-påhopp från utrusande hundar så tycker jag även det är läskigt att springa förbi gårdar utan staket. Särskilt om stället ligger på en lite ödslig väg. Känns som vad som helst kan hända där! Men jag klarade mig.

Då.

Långt in i skogen på skjutfältet kom en hel drös hundar mot mig och även om jag såg att de mest ville hälsa och leka blev jag tokarg på damerna som inte hade pli på dem. De bad om ursäkt minst 37 gånger men jag förblev arg och kunde inte låta bli att säga att det är just sådana här situationer, när hundägarna inte tar ansvar, som gör att så många avskyr och är rädda för hundar.

Underlaget var mestadels bedrövligt efter den första bitens euofori. Varför lägger man stora vassa stenar på vägarna? Och varför finns det is? Väst är den som man nästan inte ser. På något underligt vis höll jag mig ändå på benen!