Minnet är emellanåt både kort och förträngande för trots att jag efter alla gånger vet att det är snorjobbigt i början när jag ’är på höghöjd att träna så är chocken lika stor varje gång. Det är nästan en nära-döden-upplevelse.
”Värst” är löpning. Minsta lilla uppförsbacke och pulsen är på max och här finns måååånga backar. När man tar i kommer mjölksyran direkt och när den väl har kommit är den snudd på omöjlig att få bort om man inte stannar.
Men alltså, vem bryr sig? Att springa här gör vem som helst lycklig med eller utan sura muskler.
Samma sak på gymet. Åtminstone när man tar i. För att inte ”overdo” något, det är lätt att få feeling här och köra på för fort, så bromsar jag medvetet. Jag hoppas och tror att det är ett klokt beslut.
Så här var förresten min lunchvy i dag.
Och kvällsvy.
Kram från Ingmarie