För någon vecka sedan fick jag ett infall och anmälde mig i, för mig, god tid till ett lopp. Cedro Peak trail run 26 km den 20/4 kommer bli ett av mina största utmaningar ever.
Dels är det på höghöjd där lägsta nivån är runt 1700 m ö h , dels är det minst 470 höjdmeter som ska avverkas och dels är den emellanåt väldigt teknisk.
Men vad vore livet utan utmaningar och det värsta som kan hända är att jag inte tar mig runt.
Oavsett vilka trails man väljer vid Sandia-berget så får man höjdmetrar. I dag blev det nog dessutom ett slags rekord för mig tror jag… I alla fall på 2000-talet
Jag började med välkända stigar och det var så där perfekt väder att jag minsann fick lite glädjetårar i ögonen!
Sen kom jag till denna skylten och plötsligt var jag (oplanerat) på den där stigen som verkar gå rakt upp i himlen.
I början är den hyfsat lättsprungen men ju högre upp ju knepigare underlag. Man passerar roliga stenformationer, en slags vindskydd och strax efter kommer en söt liten bäck med ett litet vattenfall.
Jag fortsatte och fortsatte men till slut var det så mekkigt att ta sig fram att jag vände trots att en jag mötte sa det skulle gå att ta sig runt.
Utsikten på nedvägen var minst sagt hisnande!
Efter det där kände jag att det fick vara nog med äbventyrandet och valde välkända trails igen.
Jag höll på i nästan 3 timmar men sprang inte mer än i 2.10. När jag går/pausar stänger jag (såklart) av klockan annars blir det ju väldigt konstigt. haha
500 höjdmeter blev det i alla fall!
”Knorren” är min lilla avstickare som jag sen såg inte alls går runt utan till en dead end.
Det var riktigt, riktigt skönt med poolrun eoch jaccuzzi efter det där!
Och just det ja, i morse hade vi besök av dessa fina! De var inte blyga utan både drack ur fontänen och kollade på oss.
Kram från Ingmarie