Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det där med att lyssna på kroppen. Däremot tror jag man ska vara väldigt lyhörd för vad magkänslan säger.
När jag värmde upp inför intervallerna i förmiddags kändes kroppen liksom ”märklig”. Var nästan lite yrslig. Jag mådde inte dåligt men det var liksom trögt och ”skumt”. Ingen aning om varför men det kunde ju åtminstone inte bero på att jag blev överhettad i går och led av vätskebrist. Haha!
Jag kände ändå att jag ville prova så jag började. Första 2-minutaren kändes jättelätt. Andra, tredje, sjätte också. Jag kollade på klockan för jag tänkte att det är nog bara för att jag maskar men icke. Det gick ”fort” även om jag vet att man inte helt kan lita på klockan i realtid. Jag ville inte tro på det förrän jag verkligen såg det på appen.
Jag fortsatte och de tänkta 12 blev 14 x 2 min. och jag hade ganska enkelt klarat minst 4 till men något i mig (magkänslan?) sa att det var bäst att stoppa där så jag nöjde mig med nedjogg och hopp&skutt-övningar. Ibland är jag klok som en bok.
När jag kollade appen lite senare så såg jag att jag faktiskt hade sprungit fortare än innan fastän det kändes så lätt!
Solen alltså, den är min energiboostare! Växternas också för nu börjar det bli riktigt grönt! Jag sa (skrev) ju att det där blajvädret i går inte skulle bli långvarigt. 20 grader i skuggan är triljoners miljarder gånger bättre än + 2, hagel och snöblandat jox.
T o m yogaintervallerna kändes ovanligt lätta men jag tror det flitiga användadet av detta gummibandet kommer göra sig påmint i morgon.
Bergen bjöd sen på denna vy i kväll. Trots att jag sett det oräkneliga gånger så har jag inte tröttnat och jag kommer högst troligt aldrig att göra det heller.
Kram från Ingmarie