Trots att jag är solens dotter så gillar jag verkligen november. Det är något speciellt med de grå nyanser just denna månad. De är nämligen inte alls samma i t ex januari och februari.
I skogen börjar det bli klent med löv på träden men desto mer på marken.
I går blev det en lugn spring-timme innan jobbet med de rosa pjuxen. I dag nästan två timmar lite snabbare i mina blå favvisar.
I dag var jag ledig och kan inte ens tänka mig en bättre söndagseftermiddag än den jag fick.
Vi träffade Catrine och Johan vid mysiga Wallålkra Stenkärlsfabrik. Det var där jag och Anders var i september då vi både njöt av enastående god mat och den vackra miljö plus provade på att dreja. Våra alster är nu hemhämtade och vi ska dit igen för att leka med med lera!
Det blev ingen drejning i dag men en väldigt fin promenad i skogen och lika enastående god mat och service som förra gången. Nu fick vi även äntligen höra om Catrines enastående prestation när hon klarade Kullamannen 100 miles för en vecka sedan.
16 mil i galen terräng med oändliga antal höjdmetrar. För mig är det lika ofattbart att klara en sån grej som att det är att jag skulle kunna förklara hur en mobiltelefon fungerar..
Jag hade lätt kunnat sitta kvar där fortfarande bara för det var så himla mysigt och trevligt men de stängde och vi förstod piken. haha
Mörkt hade det hunnit bli för längesedan men det är inget badviruset bryr sig om och jag har lärt mig var det är så pass mycket gatuljus att det inte spelar någon roll.
Kram från Ingmarie
Kullamannen alltså! Jag fattar inte hur de gör! Blev tokig på 25 km traillöpning i Hovdala förra helgen när alla rötter och stenar gömde sig under löven och jag trampade fel hela tiden! Då tänkte jag på stackarna på berget som dessutom inte ens hade dagsljus! Vilka kämpar!
Ja absolut HELT ofattbart! Dessutom var det snorkallt!