Hur beskriver man en sån här dag egentligen?
En sån som börjar med fart och fläkt med mig själv, coolade ner sig totalt mitt på och som slutade med mysigt rörelse-lugn tillsammans med en massa andra.
Typ så här;
Efter att ha städat hela lyan snörade jag på skorna och sprang i väg mot Olympiaskogen utan några större förhoppningar om pigga ben. Jag hade fel. Jätte-fel t o m!
Tanken var 10 x 2 min för att orka med kvällen men det blev 14 och jag har nog aldrig sprungit dem så ”fort” här någon gång. Men det spelar egentligen ingen roll för det är ju känslan som räknas nu för tiden.
Eftersom jag vet att det kommer att dröja flera dagar tills jag har en ny chans så hojade jag direkt ner till havet. Kristallklart vatten, inte en krusning på vattnet, tyst, stilla och bara jag där. Det där är 100% närvaro och lycka för mig!
Långt senare när mörkret lagt sig for vi lite söderut för att för första gången få uppleva Lucia-löpning på Stävie-trail banan. Precis som själva loppet så var det Anna och Fredrik som höll i trådarna och som alltid var det superbt arrangerat. Min pannlampa la av innan vi ens börjat men en snäll människa lånade mig sin så jag slapp springa med ficklampa.
6,5 km mysjogg i lampornas sken. Underbart!
Efteråt fick vi både varm glögg, lussebullar och pepparkakor. Vilken grej alltså! Missa inte detta nästa år om det blir även då. (Vilket jag verkligen hoppas.) Missa inte heller det ”riktiga” loppet om du har möjlighet att vara med!
Kram från Ingmarie