Det känns som det var längesedan jag sist kutade upp för de där Galgbergs-trapporna och det var det. Typ nästan tre månader sedan!
Jag måste erkänna att jag hade lite fjärilar i magen inför i dag för det är liksom aldrig en fråga om om det ska bli jobbigt utan om hur jobbigt. Ganska fjantigt, jag vet, för vad spelar det för roll egentligen? Men så var det och jag tror det kan vara bra för åtminstone jag liksom skärper till mig då och tar inget för givet.
Åtta varv blev det. Varje är ca 700 m och varje gång jag tagit sista trappsteget av de där 184 där är så tror jag att hjärtat ska hoppa ut men då har jag (!!!) bestämt att då ska jag trycka på nästan ända till startpunkten igen. Det går förvisso mestadels nedför men jag lovar att det svider i benen oavsett!
Hur som helst var det skoj och solen alltså! Snacka om att jag fick vårkänslor!
Lunchen njöt jag på Söderfamiljent tillsammans med min fina vän som är en av mina bästa bollplank och som jag verkligen kan säga allt till. Så viktigt och värdefullt! Solen hade dock gömt sig i dimman så vi fick sitta inne.
Innan min yoga-klass röjde jag runt en stund på gymet och sög ur det sista av benen denna dag. Varför inte liksom? Leva i nuet är min grej!
Kram från Ingmarie