Det blir som bekant inte alltid som man har tänkt sig eller planerat men det kan bli ganska bra ändå. Kanske t o m bättre till slut fastän man inte vet det just då.
Det är åtminstone så jag försöker tänka nu när det blev ett DNS i Helsingborg…
Såklart det svider i (löpar)hjärtat att inte få vara med på den stora löpar-festen men det kunde ju också varit så himla mycket värre med allting. Nu var det ju faktiskt ”bara” kramper i ryggen, sömnbrist-trötthet och klena fötter som hindrade mig just i dag.
Med facit i hand så vet jag också att det var helt rätt beslut för även om jag fick en magisk tur på Hallandsleden i dag så är det ljusårs skillnad på att kuta en sån grej i lagom takt, där man bitvis dessutom mer eller mindre måste gå pga jox på marken, mot att kuta flera mil på asfalt och då helst i åtminstone hyfsad fart.
Hur som helst.
I natt sov jag äntligen ok och efter frukost drog vi till Mästocka utanför Halmstad. Jag har länge, länge velat springa därifrån till Simlångsdalen och i dag blev det! Om det är något jag är riktigt bra på så är det att ordna en egen liten fest när man inte kan vara med på den stora.
Anders valde att promenera där och vid mitt stopp plus frakta sig mellan så det var ingen stress. Började vid de fina ljunghedarna och bad en stilla bön att det skulle funka hela vägen.
Stigarna var mjuka och fina och leden extremt välmarkerad hela vägen.
Efter bara några kilometer kom den första biten på asfalt men det gick bra. De andra bitarna var aldrig särskilt långa vilket jag är tacksam för.
Leden räknas som röd, dvs den tuffaste graderingen, men för mig var den mer grön. Jag tror att det var backarna som gjorde att den graderades som svår för där var en del men mest var det fina skogsvägar så för mig var den ganska lättsprungen. Backar är en walk in the park i jämförelse med läskiga rötter, gegga och hårda stenar.
Mellan tummen och pekfingret så kanske 10-15% var ”riktig” trail där jag valde att gå för att inte riskera något. Man behöver ju liksom inte spä på det hela med en bruten fot eller något ännu värre…
Enda gången jag kände mig lite, lite osäker på om jag var rätt trots markeringarna var när ett (nytt?) elstängsel plötsligt dök upp. Det fanns förvisso ingen varningsskylt om vilda djur av något slag men det behöver ju inte betyda att det inte fanns… Som du förstår så överlevde jag dock och såg inte ens en ekorre.
De enda människor jag stötte på innan jag närmade slutet var några som jobbade med elledningarna på något vis och om det är något jobb jag aldrig hade klarat även om jag visste hur det skulle göras så är det hans som sitter där uppe på toppen.
Hujedamig!
Det absolut coolaste, finaste och mest förvånansvärda ever var allt detta! Jag vet inte hur det är för dig men jag har då aldrig sett något liknande! Mitt ute i skogen där närmsta väg var en bra bit bort. Makalöst och så himla gulligt!
Några kilometer innan Simlångsdalen ligger Danska fall. Om du inte varit där så är det ett hett tips att åka dit!
Det är obeskrivbart vackert och det finns flera olika slingor att gå/springa på förutom Hallandsleden.
När jag var framme vid bilen var Anders inte där och klockan stod ”bara” på 21 km så jag fortsatte till Brearedssjön. På så vis kom vi snudd på exakt samtidigt till ”målet” och jag fick några kilometer till.
Såklart jag skulle i sjön. Anders också faktiskt. För mig är detta den absolut bästa avslutningen på vilket löpppass som helst och extra fint efter 25 km som kändes helt ok! Jag besparar dig dock en bild på hur det ser ut under min vänsterfot…
Så det blev himla bra ändå trots att det inte blev som jag planerat men nu hoppas jag att jag får en ny chans nästa år att vara med på den stora festen!
Kram från Ingmarie