Resa är en väldigt märkvärdig sak när man tänker efter.
Vi far numera hit och dit mellan olika tidszoner, kulturer, miljöer och atmosfärer utan att nästan ens vara förundrade!
För 100 år sedan fanns det ju nästan inte ens i fantasin.
I morse, som egentligen var mitt i natten svensk tid, var jag ute och sprang nästan längst upp på USA:s västkust.
I flera dagar hade vi bott i finhuset inne i skogen och känt oss helt som hemma.
På några timmar, eller ganska många om jag ska vara ärlig, tagit oss till flyget i Seattle, chillat i loungen, flugit över hela USA och Atlanten, ätit massor av mat, druckit champagne, kollat film, försökt sova (inte min starkaste gren ens i Business-klass), åkt tåg och buss från Köpenhamn till vår lya, packt upp, tagit en megakort tupplur, handlat, lagat mat och såklart cyklat till havet och badat.
Jag alltså.
Anders har ju fortfarande inte riktigt fattat grejen med det där…
Nu gäller det bara att hålla sig vaken några timmar till. Fasar lite för hur det ska gå med att kvällsjobba i morgon. Tänk om jag somnar!
Jetlag är banne mig inte att leka med. Den slår nämligen till stenhårt utan förvarning. I alla fall på mig.
Kram från Ingmarie