Den här är lite annorlunda för det är ett helt podd-avsnitt med två fantastiska människor som jag följt ett tag nu. Dr Chatterjee och Rich Roll.
Så varsågod!
Avsnitt 38 av Feel Better, Live More..
Garanterat värt att lyssna på och garanterat tänkvärt!
Kram från Ingmarie
Ibland funderar jag på hur många gånger jag frågat mig själv varför jag fortsätter pressa mig med hårda intervaller, långpass, junk-miles och allt det ”andra” som behövs för att kunna fortsätta kuta hyfsat. Särskilt nu, efter 35 år som löpare, när jag vet att det aldrig mer blir PB:s och att det liksom bara ”går utför”. (Om jag inte satsar på någon väldigt udda sträcka förstås…🤪) Jag har dessutom haft hur många anledningar och ”ursäkter” som helst för att lägga ner och bli en mer ”tränatredagariveckan-person” utan att skämmas.
Svaret är dock alltid detsamma.
Det är känslan.
För även om farten är långt från vad den varit så är känslan efter ett bra löp-pass, särskilt intervaller, snudd på oslagbar. Den där unika själv-tillfredsställelsen efter att ha klarat av något jobbigt och tufft är unik!
Kanske du vet vad och hur jag menar?
Passet var förresten härligt svettigt! 8 x 5 min. ”hard but somewhat comfortable” (vila 1 min) + styrka. 💪🏻
Och sim i solskenspoolen. ☀️
Så jag fortsätter gneta på och njuter så länge det funkar!
Kram från Ingmarie
Minns du att jag fick ändra utflyktsplaner för ett tag sedan? Det blev ju väldigt bra ändå men den tänkta utflykten ville jag ju göra oavsett och i dag kändes som en perfekt dag för det! Både vädermässigt och för att jag skulle hålla mig (fysiskt) lugn.
Så jag drog iväg. Norrut. Jag hade egentligen bara som mål att återuppliva lite gamla minnen från när jag och Anders var här för flera evigheter sedan samt för att testa något jag aldrig gjort förut. 🤩
Jag hade helt glömt hur vacker vägen mot Jemez springs är. Och hur mycket mer tid det tar när man ideligen ”måste” stanna för att föreviga underverken.
På vägen passerar man även Walatowa Pueblo of Jemez. Det är som att åka in i en sagovärld! Utsikten, de röda bergen och vidderna tar fullkomligt andan ur en!
Denna Pueblo verkar väldigt välmående om jag jämför med många av de andra jag åkt förbi i dag och tidigare. Tyvärr ser många eländiga ut pga allt skräp som verkar slängas överallt och för att mycket liksom inte sköts om. Troligtvis pga av den fattigdom som oftast är. Varje Pueblo är sin egen och man får oftast besöka dem dagtid. Viktigt är dock att då alltid följa de regler som finns. En är att man måste ha tillstånd för att fotografera. Därför som jag inte har med några bilder.
Jemez springs är framför allt känt för sina naturliga hot springs. Det finns en hel del sådana där och naturen är hisnande vart man än vänder blicken.
För att inte tala om hur gulligt det är! En kul grej här är att oavsett hur litet ett ställe är så finns det i princip alltid en kyrka, en mack och ett bibliotek!
Det var här jag skulle testa något jag aldrig gjort förut. Bada i badhus! Alltså ett riktigt BADhus. Enligt historien så är Jemez springs bath house det första badhuset som byggdes där. Det byggdes 1876 runt en hot spring som rasat och det är än i dag den källans vatten som används.
Vattnet från källan är mellan 154-186 grader Farenheit (ca 68-86 grader C) och en del vatten hålls i tankar för att kylas ner. Så man slipper bli kokt för det varma vattnet är verkligen varmt! Och det kalla kallt.
Man kan välja om man bara vill bada och/eller även ta någon av alla de behandlingar som erbjuds. Jag nöjde mig med ett bad. Man får sin egen lilla hytt och i 30 ljuva minuter låg jag här och njöt av värmen, lugnet, dofterna och den softa musiken. Magiskt!
Efteråt var jag både pigg och skönt avslappnad. Strosade omkring lite i ”byn” (det gick fort om jag säger så) innan jag tog samma fina väg tillbaka. När man någon timme senare är i norra delen av Albuquerque kan man se dessa vackra djur på riktigt nära håll! Jag blir lika förtrollad varje gång!
Som du säkert vet blev Bison oxarna mer eller mindre utrotade då européerna kom till Nordamerika och även om de är fler nu så finns de allra flesta i olika slags naturreservat. Må de få fortsätta leva i det fria. Det är förresten tydligen de tillsammans med bl.a rådjuren som trampat upp många av de stigar vi tvåfotade människoknytt springer på i dag!😍
Det har verkligen varit en härlig chillar-dag! Men jag är tacksam över simpasset i morse. Annars hade rumpskavet garanterat varit ännu värre. Dessutom gick det riktigt bra!
Kram från Ingmarie
Jag berättade ju att jag verkligen gjorde vad jag mäktade med på loppet i söndags. Well, här är starten. Då var jag fortfarande pigg.
Och här är målgången. Orkade inte ens le pga av all mjölksyra. Då är jag inte pigg.🤪
Det jag vill säga med detta är att även om jag oftast är pigg, och ler allt som oftast, så är det inte alltid så. Såklart. När jag säger jag är trött då är jag verkligen det. Men stänga av klockan pallade jag tydligen. Det sitter så galet djupt inrotat att jag t o m gör det de gånger jag vurpat. I know. Helt crazy!
Så där trött har jag i alla fall inte blivit i dag trots löpning, gym och yoga. All träning är, och ska inte vara, stenhård. Jag tror på variation. Man behöver vara bra på att chilla också. Och det är jag! Typ proffs! Extra enkelt är det förstås när solen skiner, vinden är ljummen, boken man hittat är superbra och magnolians doft och skönhet fullkomligt knockar en!
Kram från Ingmarie
Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en ”platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas ”rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.
Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.
Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!
Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.
140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀
Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.
Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!
Kram från Ingmarie
…att älska livet och (backig trail-)löpning när man har detta inpå husknuten!
Lägg till äventyr, superbra gym, extremt bra yogainstruktör, solskens-bassängen, bagels, solljus, underbara människor, höghöjd, stressfritt, upptäckter, värme, massor av bra vegomat, coffee, kultur och tid för att bara vara så kan du ju ana varför jag trivs så bra här. 😍
Kram från Ingmarie
Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för ”the Trinity of the Christian church” tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.
Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪
Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att ”komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.
Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.
Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜
Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄
En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!
Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!
Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍
Kram från Ingmarie
Hur är det man säger? En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.
Om det stämmer har jag en ny vana.
Den att gå upp i ottan för att kuta före frukost och sen åka många mil (läs en timmes bilfärd one-way) för att simma i en (kall) sjö. Dvs precis som för två veckor sedan.
Denna gången var det ”bara” jag och Lorraine som åkte till fin-sjön men även hon hade temperatur-mätare med sig och kolla! Flera grader varmare! 41.9 vs 46.9 F betyder i praktiken 5.5 vs 8.3 C. Stor skillnad!
Kanske var det därför jag klarade vara i typ 500% längre tid denna gången och verkligen simma. Bara bröstsim. Med mössa. För det är kallt. Men det är ju också det som är själva grejen. När väl den första chocken lagt sig, det tar max 30 sekunder, så hände liksom något häftigt i kroppen. Jag kan inte riktigt förklara vad men det är som ett slags rus och det är inte enbart endorfiner även om de såklart spelar en stor roll.
Jag höll på tills jag började skaka. Någonstans där bör man avbryta enligt proffsen på det här. Åtminstone när man är en grönis som mig. För nej, det här är inte som att sprada eller swimrunna även om båda sker i vatten.
Lorraine var i mer än dubbelt så länge som mig. Jädra vilken tuffing hon är! Hon skakade inte ens när hon kom upp!
Jag däremot darrade som en hel asplövs-skog trots alla lager kläder men vet du, jag gillade det på något märkligt vis! Jag har nog, som Lorraine sa, ”got the bug.”
Det är inte ”lätt”, och det kräver såklart en del energi, men det enda jag behövde koncentrera mig på efteråt var att bli varm, njuta av solen, äta donuts och dricka kaffe!
Jag kan hålla med om att det kan verka lite knasigt att åka bil i två timmar för att simma 10 minuter och frysa i 3 timmar men jag lovar, det är värt det! Dessutom fick jag ju hänga med härliga Lorraine! Visst är mössorna fina? Jag älskar min!!!
Och den där tuppluren i solstolen efter lunchen lite senare var så ljuvlig att jag lätt skulle kunna göra om alltihop igen redan i morgon men då är tanken att jag ska svettas istället.🤪Hur får du veta då om det blir som planerat.
Precis som förra gången blev det även sim i solskens-poolen. Har liksom svårt att låta bli…
Kram från Ingmarie
Jag må ha missat en pallplats och ovetandes ha spenderat en halv förmögenhet på ett bajjamaja-besök på det där loppet förra helgen. men jag var i alla fall garanterat både färggladast och upplevelse-gladast!
Jag är ju som bekant över lag extremt lättroad. God sömn, god mat, kaffe, vänner, kreativa aktiviteter och träning sen är mitt liv liksom komplett.
Särskilt när det är så här! Jag älskar blå himmel och sol! Älskar, älskar, älskar!
Vad gör dig glad och nöjd?
Kram från Ingmarie
När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.
Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪
Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!
För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.
Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻
Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳
Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.
Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!
Kram från Ingmarie