Author: Ingmarie

Kursstart

Det är väl inte jordens smartaste att börja en ny simkurs två dagar innan man ska på långäventyr men kursen är lååååång så när jag fick chansen att vara med på halvfart och på distans en del av tiden så tog jag såklart den! Och precis som den förra (korta) kursen med Simcoach Anna så var det så där bra att man liksom bara vill fortsätta simma, simma, simma , simma tills man antingen förvandlats till ett klor-russin eller tills vattnet helt enkelt dunstat bort. Jag kommer öva på Annas läxor flitigare än en myra släpar barr!

För att palla långflygningen har jag även mjukat upp mig med både ett härligt svettigt Hot Vinyasa flow-pass och lite justering hos bästa Micke. Gillar förresten deras nya skylt. Lite lagom ”osvenskt” kaxig.😍

Långflygningen kommer nog ändå bli en av mina smidigaste och bekvämaste ever. I LOVE uppgraderingar!

Sista jobbpasset är också avklarat. Kändes nästan lite vemodigt trots att jag ju kommer tillbaka. (Tror jag i alla fall…🤪)

Nu ska jag ”bara” packa, träna lite till och be en bön att det inte händer något varken hos tandis eller på isgatorna.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Vanligt unikt vanlig

Vad är egentligen ”vanligt” och vem är ”vanlig”? Om man tänker efter så är ju allt och alla unika. För att inte tala om allt som sker. Det är ganska hisnande tankar. Att ingen och inget är likt någonting annat varken förr, nu eller sen. Ändå använder man ordet ”vanlig” ganska ofta. Man äter sin vanliga frukost, sover i sin vanliga säng, går till sitt vanliga jobb, man är som vanligt och kutar en av sina vanliga rundor. Ja i alla fall gör jag det.

Kanske vi behöver det där ordet för att hitta någon slags stabilitet i en tillvaro som, för de flesta, snurrar på och förändras hela, hela tiden i en hiskelig fart. Det är åtminstone inte överdrivet många i min omgivning som säger att de tycker livet går för långsamt eller att de har för mycket tid.

Så även om jag sprang ”vanliga” rundor både i går och i dag så var de ju ändå som de aldrig varit och aldrig kommer att bli igen. Jag försökte verkligen tänka på det när jag slirade runt på is och grus i ett försök att liva upp det hela. Att sliret var unikt och jag skulle aldrig mer behöva uppleva just det sliret. Det gick väl si så där men jag ångrade såklart mig inte för att jag trotsade bendödar-underlaget och höll mig upprätt både i går och i dag. Jag vet ju dessutom att om bara några dagar blir det annat att kuta på vilket såklart gör det väldigt mycket enklare att härda ut ett ”vanligt” 08:a januariväder. 😍

Att käka god vegomat kommer nog aldrig bli ”vanligt” för mig för det finns så otroligt mycket att välja mellan. Vegan-burgarna på The Plant var i och för sig lika vansinnigt goda som vanligt men det är ändå en unik upplevelse varje gång för de är outstanding! Och ännu bättre blev det hela när jag delade stunden med en kär vän som Camilla.

Den var inte bara god den där burgaren. Jag fick galet mycket ny energi av den också!  Så mycket att jag helt gjorde slut på den på gymet. Lite som vanligt alltså. Fast ändå unikt.

Kram från Ingmarie

Fryslort

Förlåt att jag tjatar men det här med is både på marken och i luften är inte min grej. I-n-t-e.

Det är som att hela jag också fryser till is och varenda liten cell stelnar och går i ide.Tur den sista nedräkningen för nu är väldigt nära.😀

Men hur eländigt jag än tycker det är ute kunde jag inte förmå mig att köra intervallerna på löpband. Trots att jag garanterat hade både tinat upp och blivit överkokt. Antar det är den åkomman som kallas korkad…🙄

Bara några kilometer bort finns dock en cykelväg som är en av de där staden satsar på att hela tiden hålla absolut is-och snöfri så dit tog jag mig och körde de tänkta 10, som blev 12, två-minutersintervallerna.

Att det blev 12 istället för 10 berodde inte på att jag var ovanligt pigg utan för att jag ville ha kortare nedjogg hem.🤪 Jag är i grunden lat så det är väl därför jag håller på som jag gör. För att inte helt fastna i slöträsket…

Men jag höll mig varm och varmare blev jag av att simma. Det kan verka märkligt men även om jag simmar hyfsat lugnt så håller jag värmen mycket bättre än när jag vattenlöper. Konstigt va? Fast i dag låg jag på så det fanns inte en chans att ens jag skulle kunna börja huttra.

Men det kommer ju ett ”efter” också. Och när det ”efter” innebär att åka till norra delen av stan med olika tunnelbanor, ta fel buss så man tvingas stå ute 19 evigheter och sen samma hem minus fel buss samtidigt som isvindarna blåser från precis alla håll så är då inte jag så kaxig. Jag blir helt ärligt väldans (frys)ömklig. Men jag höll mig samman för när Anders nu var så snäll och hjälpte mig att få hem fem stora tavlor som bästa Peppe spänt upp, så kunde jag ju inte gärna vara en lipsill.

Nu är de i all fall hemma och jag är så tacksam över både tavlorna och för att jag är varm igen. Typ så som den lille filuren som dök upp på en av dukarna.😍

Kram från Ingmarie

Annan slags svett-doft

Ledig en helt vanlig vardags-torsdag är verkligen värt alla helgdags-jobb! Ja nästan i alla fall…

För när man är ledig en vardag kan man ju t.ex kuta till gymet och härja när det är väldigt mycket färre människor än på kvällen när de flesta ”vanlig-jobbare” är där.

Lika kul som alltid, jo jag tycker verkligen det, även om vissa övningar är förskräckligt jobbiga. Excentriska hamstring-övningar t.ex. Men jag och mina hamstrings behöver det extra mycket nu så det är bara att hålla i och hålla ut.

Efter det tyckte jag det var extra smarrigt med en havre-cappu. Och lyxigt att åka tuben hem.

Faktum är att jag var på SoFo en gång till men många timmar senare direkt efter simpasset. Testade nya Hot Yoga flow. En förkorreograferad yogaklass i värmesal med typ det bästa av allt. Jag gillade den tokmycket! Musiken också. Och värmen såklart.😍🙏🏻 Men jag var nog den enda som svettades klor. En bieffekt av att prioritera några längder till i bassängen före att hinna duscha och torka sig ordentligt..

Kram från Ingmarie

När uteblivet är bra

Snökaoset som utlovades verkar ha kommit av sig en smula. I alla fall här i 08a och i alla fall tillfälligt. I stället kom det precis lagom mycket snö för att lysa upp omgivningen en gnutta och för att täcka över allt iselände så pass mycket att t.o.m skogen plötsligt blev springbar igen! Och jag är ju inte precis den som gnäller över sånt. 😄

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2019

I år är det 10 år sedan Löpningens dag blev en Temadag och precis som alla andra år ska den förstås firas! När jag googlade runt lite på så hittade jag en hel drös av inlägg. Bl.a de här som RW , Trelleborgs Allehanda och Hela Hälsingland skrivit. Kul!😃

Vem som helst, var som helst och (nästan) hur som helst funkar. Bara det handlar om löpning. Och är gratis alt görs för något välgörande ändamål. Anna har redan skapat ett arrangemang och på Facebook hittar du både mer info och kan lägga in om vad du ska hitta på.

Om du inte har FB men vill dela med dig så skriv gärna här i kommentarsfältet. Har du sen en bild så kan du bara skicka den till mig!

Kram från Ingmarie

Ner-upp-ner-taggad

Ibland är det bra att vara lite envis, plikttrogen och inte känna efter så himla mycket. Och ibland är det dumt. Rent av korkat. Gränsen kan vara hårfin och oftast vet jag inte förrän jag provat. Som i dag. Jag hade sovit kasst, drömt så där ”sant” att jag inte visste hur den riktiga verkligheten egentligen var när jag vaknade och jag kände mig ruskigt illamående. Men så hade jag ju det där Indoor runningpasset jag skulle köra och eftersom jag vet hur svårt det är att hitta vikarie så bet jag ihop. Tänkte att i allra värsta fall får jag väl coacha från golvet. Så jag joggade iväg med (den blytunga) ryggan på ryggen. Inte ända fram, jag fuskade lite med tuben, för någonstans inom mig hade jag en förhoppning om att kunna kuta hemåt efteråt och en gång genom City räcker liksom. Det kändes märkligt nog helt ok. Passet också trots musikstrul och ett headset som levde sitt egna liv.

Det verkade med andra ord inte vara några större fel på mig.🤪

Så jag kutade vidare hemåt efteråt. Med ryggan som nu även innehöll en bra mängd svett. Tog mig genom stan och ut på Söder Mälarstrand på isfria cykelbanor. S-å-h-i-m-l-a-s-k-ö-n-t.

På andra sidan Söder, vid Eriksdalsbadet , hittade jag det jag ville. Ett litet isfritt område i vattnet precis vid en av bryggorna!

Det var så härligt uppfriskande att jag var i två gånger!

Sen jäklar var jag minsann helt friskförklarad från både trötthet, skumma verklighetsdrömmar och illamående. Fast jag mikrosomnade nog på den varma, sköna Hot yoga release-klassen kollegan Tonny hade. Jag må vara bra på att tagga till mig men jag är också minst lika bra på att tagga ner mig.

Kram från Ingmarie

Halkfritt

Wohooo! Jag hittade så mycket barmark att jag minsann fick ihop 75 min löpning i dag utan att halka. Faktum är att jag kunde gjort turen mycket, mycket längre men det här med att kuta på enbart asfalt är inte min kropps favvo-grej. Inte ens när den är is- och grusfri. Det funkar men den gnäller liksom. Kroppen alltså. Dessutom vill och behöver jag skogen för själen och den lilla extraknorren jag gjorde bland Skogskyrkogårdens träd var lite klen. Men bättre än inget. Och jag fick jättefint sällskap av bästa Lisa när jag kompletterade med ett ännu längre poolrun-pass. Halkfritt även det. Och bra för både kropp & själ! 😍 Det finns inte ett enda bildbevis på något av detta men däremot på första portionen mat jag klämde i mig efteråt. F.ö en av mina julklappar från världens bästa sambo.❤️

En extra bra grej med Chutney, förutom den makalöst goda vegomaten, de obegränsade portionerna och mysmiljön, är att det ligger bara några stenkast från Medis och biografen där. Perfekt avslut på söndagen! (Och ja! Jag gillade filmen jätte-jätte-jättemycket!)

Kram från Ingmarie

Glad och tacksam över det lilla

Det är minsann inte lätt att vara löpare i (is)tider som dessa. Särskilt inte när man har en klen kropp som inte klarar dubbskor…

Jag investerade förvisso i ett par icebugs i höstas men de är nog mer lämpade för geggamoja och swimrun än att hålla den som har på sig dem upprätt på blankis. Dessutom känns de stenhårda. Men jag ska ge dem några chanser till.

Asfalten är fortfarande förrädisk och jag tappade till slut räkningen på hur många gånger jag höll på att vurpa på dagens löppass. (Jag vill förstås aldrig trilla och slå mig men särskilt inte nu när jag vet hur läget är på SÖS och Stockholms alla andra sjukhus just nu. Bli inte sjuk här säger jag bara!)

Så gissa hur glad jag blev när en av grusvägarna hade flera stråk av barmark? Korta men underbara!

Liksom de korta men underbara sittpauser jag lyckades få till på jobbet.

Jomensåatt. Man får som sagt var vara glad och tacksam även för det lilla.🤪

Kram från Ingmarie