Author: Ingmarie
När-pärlor
Jag undrar om det bara är jag eller om det är typiskt mänskligt. Det där att man kollar på utflyktsmåls-pärlor långtbortistan. Absolut inget fel i det, jag gör det dagligen, men det är nog lätt hänt att man glömmer bort alla de smultronställe som finns i ens närhet. Sånt som ju är både exotiskt och långtbortistan för andra!
Ta tex Flaten. Denna fantastiska oas bara någon mil söder om vår huvudstads gytter och buller. Här finns stigar, vägar, kolonilotter, klippor, stränder och en magisk sjö. Kommer aldrig tröttna på att vara där. Inte ens på vintern. Jag hojar dit på ett tjillenix och kan sen susa runt där hur länge som helst. Eller tills benen säger stopp.
Eller tills bad- och simsuget tar över.
Safer-swimmern, badmössa och goggles var förstås med. 😊
Det där var vad jag kallar en perfekt lunchbreak från jobbet. Kneget innebar förresten bl a en tur till fina Nynäshamn. En härlig pärla bara en dryg halvtimme söderut med pendeltåget. Känns faktiskt lite som att komma utomlands varje gång jag är där. Och det stället är ändå bara en pytteliten del av hela den vackra skärgårdens som finns runt omkring. Måste bestämt åka dit på en längre upptäcktsfärd. Man kommer verkligen ruskigt långt med SL-kortet!
Vad har du för smultronställe i din närhet?
Kram från Ingmarie
Söndags-race
För exakt ett år sedan körde jag 50-turen Swimrun för första gången och då var det ett av mina fem första Swimrun-race öht tror jag.
I dag var det dax igen. Och precis som förra året så var det Skogsluffarna som ordnade med start och mål vid deras mysiga klubbstuga som ligger bara några kilometer från vår lya.
Det här är ju ingen gigantisk tävling, tror det var ett 60-tal startande, men det betyder ju inte att det inte är seriöst. En del är grymt bra men som ofta så var det även en hel del helt nya. Underbart tycker jag!
Man kan välja på ett eller två varv. Jag valde två. Såklart.😄 Vilket i praktiken betyder ca 23 km varav ca 3,5 km sim på 14 simsträckor. Jag älskar den här banan! Det är ju dessutom ”mina” hoods och ”mina” sjöar. Särskilt Flaten är ju mitt absoluta favvo-ställe i 08a land. Så jag hade verkligen sett fram emot detta men efter en natt med urusel sömn (ingen aning om varför😳) så kände jag mig mest som en omotiverad zombie när klockan ringde stiga upp. Och det höll i sig trots yoga och stor brakfrukost.
Men man har, som jag ser det, alltid minst två val. Antingen kunde jag älta sömnbristen, och låta den styra dagen, eller skita i den och inbilla mig att jag var utsövd. Typ fake it ’til you make it. Jag valde det sista helt enkelt för att det första är så galet mycket tråkigare. Och vet du, det funkade! Satte t o m lite PB och det var inte för att jag kutade bättre än förra året. Tvärtom, Diskbråcksryggen har ju liksom inte precis gjort benen raskare…Men jag simmar bättre, jag är bättre på i- och ur-stigningarna, jag var extra noga med vätska och energi plus att jag bara behövde en kort våtdräkt för det har varit Ingmarie-väder hela dagen!
Hela loppet kändes kalasbra och jag hade inte ens en millisekunds svacka varken fysiskt eller psykiskt. Hurra!
Som den orienterings-arrangör Skogsluffarna är så är det stämpelkontroll vid varje i- och urstigning i vattnet. Superbra! Och kul kunna jämföra varven. Mina var ruskigt jämna. Skilde bara någon minut.
De flesta körde ett varv men det fanns gott om paj, våfflor och annat smask kvar även till mig. Och för all del även alla de andra som ville roa sig lite längre. (Tog mig lite över 3 timmar att bli klar och på den tiden hinner jag bli duktigt hungrig.)
Många hängde kvar helt enkelt bara för det var så härligt där i solen med all mat och alla härliga människor. I Love this!
Anders kom med och gjorde en paus från sin cykeltur. 💕
Här någonstans borde jag ju vara snortrött och jag hade planerat en skön siesta i solen vid Flaten. Brukar nämligen somna plättlätt efter swimrun. Men icke. När Anders hojat klart var jag lika vaken. Och pigg.
Så jag drog på mig baddräkten och simmade lite till. För att jag var sugen!
Tänk om någon sagt till mig för 2-3 år sedan att jag skulle bli en simnörd. Då hade jag gapflabbat. Länge! Men man ska verkligen aldrig säga aldrig.😍
Insåg förresten att jag lätt hade kunnat köra hela loppet utan våtdräkt för nu är vattnet gudaskönt!!
Kram från Ingmarie
Lördags-resa
Allt har ett slut. Även Halmstadbesök. Tyvärr. Så i dag var det åter dax för en SJ-färd.
Men jag gillar ju att åka tåg så det går ingen större nöd på mig. Bättre arbetsplats än denna är ju faktiskt svår att få. Dessutom får jag en extra god jobb-disciplin för det finns liksom inte så mycket annat att göra.(Förutom fika, slösurfa, läsa, sova och bara glo.😍)
Just i dag verkade de grå molnen ta paus men i stället för att gräma mig över en missad soldag så gläds jag, och är supertacksam, över yogapasset jag blev medbjuden till. Lotusblomman bjuder på (valfritt) gratis yoga på en av bryggorna vid Nissan nästan varje lördagmorgon en tid framöver. Fantastiskt!
Kram från Ingmarie
Test-fredag
Det är alltid knepigt att veta när det är läge att börja gasa en smula efter ett längre uppehåll av något slag. Det gäller nog det mesta när jag tänker efter men just nu, för mig, är det löpningen jag syftar på. Jag försökte några gånger i våras men märkte ganska snart att allt liksom inte kopplade. Så det var bara att lägga ner. Kroppen ville inte hur mycket skallen än tyckte det. Det fanns liksom bara en växel. Punkt. Men med Guru-Dannes och Mickes (som alltid) proffsiga hjälp så har det börjat släppa. Smärtan är nästan helt borta och jag känner liksom att det är någon liten förändring på g i steget och ”klippet”. Men som sagt var, det är inte helt enkelt att veta när det är läge för ny tryckapå-test. Så jag provade i dag. Inget fancy eller hard och jag hade bestämt att minsta lilla det var trögt så skulle jag skippa det. För det är känslan jag utgår från. Att det liksom flyter även om det är jobbigt. Att steget känns rätt och överkroppen är synkad med underkroppen. Farten skiter jag i men jag var noga med att inte köra längre än en minut åt gången.
Det kändes faktiskt helt ok och hade det inte varit för det där racet på söndag hade jag nog kört några till. Nu får jag hoppas känslan stannar kvar.
Och bokskogen alltså. Finns det någon vackrare skog?
När man simmar open water måste man ju kunna navigera. Annars kan det bli både väldigt tokigt och väldigt långt. Jag är hyfsad på det men eftersom det finns många olika varianter på hur så övar jag på och testar så många som möjligt. Gäller att ha plan B,C,D,E……Ö när det gäller just OW-simning för du vet ju aldrig riktigt hur det blir. Ffa gäller det att skaffa vattenvana och inse att man inte varken kommer att drunkna eller inte kunna andas nästan oavsett vad som händer.
”Alligator-swim” innebär lite kort att man tittar upp som en alligator (d.v,s bara med ögonen), navigerar, tittar ner igen och sen vrider huvudet för att andas in. Vrider man på huvudet och andas in när man har det uppe så är det stor risk att skada nacken. Så det gäller liksom att få in momentet i ryggmärgen.
Skitskoj! Körde även lite poolrun med min goa klubbis Maria och rätt som det var så blev vi tre med TT&M-logga när även Åsa hoppade i. Vi var helt klart en majoritet i bassängen.😄
Har du övat på eller testat något i dag?
Kram från Ingmarie
Torsdags-kärleksmys
Saknaden efter lilla Elvira kommer aldrig gå över, inte sorgen heller, men här nere har jag en vansinnigt fin tröst. Silver-katten är rolig, söt, kelig, pratsam och störtförtjust i räkor. Så jag fjäskar duktigt för honom. Varje dag.
Han vill gärna vara med och yoga också.
Och hjälpa mig när jag jobbar.
Inte konstigt jag gillar honom så mycket!💕
Hela denna dag har varit mys faktiskt. I alla fall med mina mys-mått mätt. Jag gillar ju att härja på utegym t.ex.
Och drillas av bästa Pernilla på Yogainstitutet. Alltså det stället. Och den Quinnan! Kärlek rakt igenom!
Inte jag alltså utan Pernilla OM du trodde något annat.😜
Har även hängt en stund vid Söderpiren igen. Svårt att inte älska även det stället med sitt lugn, vackra miljö och gofika. De har även en väldigt bra påminnelseskylt till oss alla. Naturen är ingen soptunna men ofattbart många verkar inte förstå det. Hur svårt kan det liksom vara att plocka upp efter sig?
Jag har klippt mig också. Syns det?😀
För tro det eller ej men jag har inte alltid badmössa på eller ser ut som ett troll i huvudet. Ett par gånger om året, när min superfrissa Anne fixar till krullet, så ser jag faktiskt riktigt normal ut.😜
Kram från Ingmarie
Onsdags-Prinsdejt
Minnet kan vara väldigt, väldigt kort ibland. Så där kort att det liksom lika gärna kunnat kvitta. Särskilt när det gäller hur lång en runda är. Planerade att kuta lite längre i dag, typ runt två timmar, och tänkte att det nog kunde vara lagom ta längsta vägen ut till Tylösand och tillbaka igen. Prins Bertils stig som går utmed havet är gudavacker och extremt svår att tröttna på trots att jag kutat den jag vet inte hur många gånger. Jag såg förresten att den var med på någon sån där ”15 ställen i Sverige du inte får missa-lista” och jag förstår precis varför. Den har liksom allt. Platt, kuperad, trollskog, öppna fält och ängar, hav, klippor, stränder, bebyggelse, öde, båthamnar, stig, grus och lite asfalt. Och en vansinnigt fin Rhododendronpark!
Det var segt som tuggummi den första halvtimmen och jag hade faktiskt busskortet med mig om och i fall att jag helt skulle få punka borta i Tylösand. För dit skulle jag om jag så skulle gå. Men plötsligt bara vände det. Har märkt att det varit så ganska många gånger nu efter att diskbråcket gett med sig. Trögstartad har jag alltid varit men nu är det löjligt hur lång tid det tar. Men skit detsamma så länge ryggen är glad och benen rör sig! Dessutom var det rejäl motvind hela vägen ut. Ungefär som alltid med andra ord.
Det som också är bra med Prinsen är att man kan fylla på med vatten på flera ställen utmed vägen så man slipper kånka på tunga flaskor/rygga. Och turligt nog hade jag två nötcreme med som extra energi för när jag väl var vid vändpunkten visade klockan 90 min. Jag hade helt enkelt glömt hur långt det faktiskt är hela omvägs-rundan dit ut. Och nu när jag hade stretat hela vägen i motvind så ville jag ju såklart njuta av medvinden också! Så jag travade hemåt. Lite orolig över om detta var smart men samtidigt tänkte jag att om ryggen fortfarande inte protesterat efter söndagens äventyr så borde det vara ok. Busskortet var ju som sagt var med, även om jag innerst inne visste att jag inte skulle palla stå och vänta på någon buss, och vädret var skönt så gå skulle funka utmärkt om jag skulle krokna.
Den sista kvarten var jag nog ingen rolig syn. Eller så var jag det.😜 Benen ville inte mer och jag förstår dem. Hittills är ju det längsta jag kutat två timmar. Men när jag var så nära tre timmar kunde jag ju inte ge upp. Tänkte bl.a på Helenas race rapport från Utö där hon slitit både ont och hårt. Ibland måste man liksom pressa sig en bra bit utanför komfortzonen för att komma vidare. Och vad gör det att benen var sura vedpinnar den sista kvarten när de var med mig alla de andra? Så himla glad och tacksam både att det funkade och att jag vågade!
Den lunchen och powernapen satt fint kan jag berätta. Sen var jag megapigg igen och simpasset gick riktigt bra!
Avslutade det hela med ett klubbevent och fick testa en massa olika Sailfish våtdräkter. Så nu klurar jag på om jag har plats (och ffa råd) med en till…
Hoppas du med haft en fin dag och fått göra minst en sak du älskar.
Kram från Ingmarie
Sport-tisdag
I princip alla mina dagar innehåller sportaktiviteter av något slag men vissa dagar är verkligen extra sport-innehållsrika. Som t.ex just denna tisdag.
* Löpning i sagoskogar. Kändes riktigt bra! För både in- och utsidan.
* Styrketräning med extra allt. Jag lät dock benen slippa allt för tuffa övningar. Tänker att det är dumt att vara för kaxig.
* Simning tillsammans med Karin. Hon blev tydligen inte helt avskräckt i söndags utan vill köra mer race med mig.Tjoho säger jag förstås. Så vi passade på att öva med lina inför Bockstenen. Det är både lite läskigt och utmanande att sikta mot ett gemensamt mål, särskilt när den andra är väldigt mycket bättre, men det är också skitskoj och otroligt peppande!
* Poolrun i solen! Underbart. Höll på tills jag var så kissnödig att det inte gick längre.
* Lång spännande intervju av en annan superkänd atlet. Du kommer kunna läsa (nästan) allt på Alltomswimrun.com inom en snar framtid.😄
* Tävlingsmöte inför Halmstad triathlon.. Sjukt mycket att fixa och hålla reda på men det kommer bli ett såååå bra event. Du har väl bokat in det i kalendern? Antingen som deltagare eller som publik. Kommer även hända massor i stan den helgen.
Kram från Ingmarie
.
Måndagsmys och nya planer
Det ser inte mycket ut för världen men skenet bedrar. Insidan är outstanding. Varje klass på Yogainstitutet är verkligen top notch och kvällens var inget undantag. Ytterligare 90 min real flow. Underbart!
Kroppen känns förvånansvärt ok sen i går. Även om det inte gick ”snabbt”, eller var särskilt långt, så var ju den där terrängen och backarna verkligen inte en walk in the park. Plus att jag trots allt inte är särskilt väl löptränad. Så visst, lite trött i benen är jag nog, men inte ett dugg stel. Känner lite som Anna beskrev det för någon dag sedan. Att man bara vill ha och göra mer, mer, mer! Så det hann inte ens gå ett dygn innan jag anmält mig till två nya lopp. Det första redan på söndag. Som det kan bli!
Jag har ändå varit duktig och tagit det easy. Är ju liksom inte 45 längre.😜Förutom yogan har jag kört vattenlöpning i ruskigt friska vindar. Det var så friskt att det blev små vågor även i bassängvattnet. Men vattnet var ljuvligt och det var väldans gott om plats.
Och såklart jag fikat! Det gör jag i och för sig i princip varje dag men inte med pappa-sällskap.💕
Kram från Ingmarie
Borås Swimrun 2017
I inbjudan till Borås Swimrun står det på de första raderna: ”Borås SwimRun är en av årets hårdaste konditionstävlingar med utmanande och vackra banor”. Lite senare: ”Borås Swimrun sträcker sig runt Öresjö med omnejd och bjuder på en magnifik naturupplevelse och en synnerligen kuperad och utmanande terräng”.
Och detta gällde både sprinten och långa banan även om långa såklart är mer av allt. Men du vet hur det är. Man kan aldrig riktigt föreställa sig exakt hur kuperat och hur utmanande det egentligen kan vara. Men nu vet jag…
Karin plockade upp mig tidigt på morgonen och vi kom fram till tävlingscentret vid Almenäs strax utanför Borås i perfekt tid. Smidigt och lätt fixade vi chip-och västhämtningen och hann lagom säga hej till några klubbisar och se när de drog iväg på långa banan.
Just där och då var jag allt lite avis. 35+5 km är ju liksom mer skojigheter mot ynka 13 km +1200m. Nu är i och för sig 14 km Swimrun inte alls samma sak som 14 km ”vanlig” löpning och man måste ju inse sina begränsningar och tänka på att det finns en morgondag också. Med facit i hand var det megaklokt tänkt…
Vi bytte om, gjorde ännu ett toabesök och joggade bort till första backen som kom redan ett par hundra meter efter starten. Den var… brant.😳 Och lerig. Blev andfådd bara av att kolla på den. Och det var bara början visade det sig.
Karin är grym i terräng och en av de där som liksom bara rinner iväg oavsett hur underlaget är. Jag är långsam i vanliga fall just nu men bland stenar, rötter, gyttja och dy blir jag en stoppkloss.Av rang! Det där att banan inte är ”särskilt teknisk” har jag (och fler med mig i dag) ännu en gång konstaterat är relativt. När vi kom till första simningen flåsade jag som en lungsjuk 90-åring och väl i vattnet fick jag svårt hitta in i rytmen. Så där så jag nästan fick panik och ville lipa. Men nu har jag lärt mig. Det går över och jag kommer varken att drunkna eller dö. Knepet att fixa det är ganska enkelt. Sluta fjanta dig Ingmarie och dra ner på tempot. Så det gjorde jag. Och det vände. Förstås. Sen försökte jag hänga på Karin så gott jag kunde. Sju löpsträckor och sex simningar i överjäklig terräng. Stackars Karin fick bromsa för jag hängde helt enkelt inte med när hon höll sitt tempo. Men hon var tålmodig och jag slöade verkligen inte. Orken var det inget fel på. Det är växlarna! Som inte finns. Plus de där s.k stigarna som var bombarderade med rötter, grenar, sliriga stenar, dy, lera, vattenpölar och en och annan stubbe. Backarna går inte ens att beskriva. Eller de två trapporna samtliga var tvungna gå i om man inte skulle bli diskad. (Tror helt ärligt ingen hade velat även om de fått.)
Men även den mest kuperade bana har ett slut och vi kom i mål i ett och samma stycke som vi startade. Lite skitigare, lite tröttare men också väldigt mycket gladare!
Först kände jag mig ändå besviken på mig själv som liksom bromsat Karin hela loppet. Jag vet att hon visste läget innan men jag tror du förstår vad jag menar. Det är inte skoj att vara den där bromsklossen oavsett. Men sen tänkte jag att jag var verkligen onödigt hård mot mig själv. Hur mycket kan jag liksom begära av min diskbråcksrygg och kropp som för bara någon månad sedan inte ville jogga mer än korta långsamma sträckor innan den behövde paus. Så jag bestämde mig för att vara nöjd. T.o.m skitnöjd! För att inte tala om tacksam. Och ännu nöjdare blev vi båda när vi fick mat i magen.
Och superduper-nöjda blev vi när vi såg att vi faktiskt kom tvåa bland damerna!
Tusen tack för i dag Karin! Du är grym och jag hoppas det blir en nästa gång. Och tusen tack Jonas Colting för ett grymt bra arrangemang. Och det roligaste PM jag någonsin läst!
Och tack lillebror Daniel för att du kom och käkade, bollade idéer och hängde med mig i kväll.❤️
Kram från Ingmarie