Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte “måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen “enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite “trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade “vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte “jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite “brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: “Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördagsFlickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

I stället för…

I dag skulle jag åkt till Finland för att köra Solvalla Swimrun i morgon. Det där loppet jag körde med Peter förra året och tokälskade!

Men du vet hur det kan bli. Man planerar, förbereder sig och laddar men så pang händer något och det blir inte alls så. Typ att man först snubblar och pajjar foten för att därefter operera käken, få ont i ryggen plus jobbar häcken av sig på sjukan. Och har det så pass besvärligt vecka ut och vecka in att träningen blir både kass och för skral för att kroppen ska mäkta med ett tufft Swimrun-race.

Så vad gör man/jag?

Jag deppar duktigt en stund och svär över orättvisorna (som ju egentligen bara är lyxproblem) och klurar sen ut hur det ska vända och bli så där bra igen. Sen börjar jag om! Och tar nya tag!

Så istället för en rolig resa med tävlingspirr har jag roat mig med annat. Som att börja träna med PT! Självklart har jag valt den bäste på bästa gymet. Jag tror stenhårt på det här och har redan fått många tips och aha-upplevelser För hur mycket jag än kört innan så finns det alltid nya grejer att lära sig! Och ffa behöver jag bli både utmanad och uppmuntrad. Något Rafael är extremt bra på. (Bland annat..)

Jag har även börjat simma lite mer strukturerat efter schema. Jättekul! Och jättejobbigt!

Hann dock inte till slutet av programmet för jag hade i ett svagt ögonblick lovat att jobba extra i kväll. Vilket ju är en slags träning det också. Åtminstone för skallen och för benen. Och det är i alla fall ingen som helst risk att somna även om timmen blir sen innan man får gå hem.

Nu tar jag helg!

Kram från Ingmarie

Velat klart

För några månader sedan tänkte jag på att just i dag, den 26/7 2018, har jag levt i precis 52,5 år. Det är ju ingen “riktig” födelsedag men jag tänkte att den ändå var värd att fira på något vis. Varför inte liksom? Om inte annat för att få fira på sommaren i stället för som alltid på vintern. 😃 Faktum är att jag hade planerat kalas när jag “fyllde” 50,5 men av olika anledningar blev det inte.

Hur som helst så glömde jag bort denna dag (igen) mellan jobb, träningspass, tvätthögar, tävlingar, SL-förseningar, vissna blommor, sjukdomar hos nära och kära, bränder, barnfödslar och matlådefix. Tills i dag då. När jag kom på att jag verkligen firar genom att stå upp för mig själv, lyssna på mitt hjärta och göra det jag vill när det gäller den där ÖtillÖ-lotten.

Jag har gjort ett val. Inte för någon annans skull. Inte för att snälla, härliga människor peppar och stöttar och tror på mig. (Tack!🙏🏻) Inte för att jag måste. Inte för att jag borde. Inte för att bevisa något. Inte ens fastän alla tecken varit “rätt”.

Om man vill så kan man tyda det som att tecknen verkligen har haglat över mig! Som att jobbet ger mig ledigt (trots personalbrist) om jag vill. (Har jag sagt att jag har världens bästa arbetsplats???) Loppet jag inte vill missa fixar sig genom att jag får skjuta upp starten ett år om jag vill. Pengarna finns tack vare att jag betalat på tok för mycket skatt. Jag är inte i storform men det här vädret gör att min kropp mår bra och jag har kunnat träna på utan avbrott ganska länge. Tror faktiskt inte jag hade kunnat träna så mycket mer eller bättre även om jag haft ÖtillÖ som mål från början.

Allt det där spelar så klart roll till mitt beslut men ändå är det mest hjärta och mage som fått bestämma. Det är dock inte helt enkelt för mitt förnuft säger tvärnej ena sekunden för att i nästa ha ett lika säkert ja. Så det kan vara klurigt att skilja på vad som är vad. Det är bl.a därför jag mediterar. För att reda ordning i kaoset.

Så jag har sagt ja! Till att våga våga! Till att kliva långt utanför min comfort zone. Till att trotsa både demonerna, jante och negativa vibbar. Till att välja äventyret. Till att strunta i att risken finns att jag “misslyckas” och kanske måste bryta. Till att bortse från de där tankarna som säger “farligt, jobbigt, omöjligt och idiotiskt”. Jag säger ja till att leva i nuet och ta chansen när den i princip ligger helt färdigpaketerad framför mig.

Det är verkligen helt crazy att jag som för fyra år sen inte ens ville doppa huvudet i vatten eller kunde crawla 20 m utan att halvdö ska starta i ÖtillÖ om inget oförutsett händer innan. Racet som är en av de tuffaste swimruntävlingarna i världen. Kanske har jag hybris. Kanske är jag korkad. Kanske kommer det gå åt fanders. Kanske jag anses vara idiot. Men det kvittar! Från djupet av mitt hjärta så vill jag i alla fall prova för det vore ännu värre att sitta där den 3/9 och ångra mig. Eller att behöva dö nyfiken och undrande. Och jag tänker på det kloka Bernard skrev här i ett inlägg precis nyligen. (Läs!)

Jag känner stor, stor tacksamhet att Micke av alla människor frågade just mig. Bara det är en slags vinst. 💕

Livet är ändligt och det kan förändras på en millisekund. Jag ser det varje dag genom mitt jobb. Ingen planerar att bli sjuk, skadad eller dö men ändå händer det. Varje dag. Jag kanske får fler chanser men varför chansa?

Livet är även bra häftigt och härligt när man tillåter det. Jag hade ju aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat gissa på att jag som 52,5-åring skulle ta ett sånt här beslut! 😱 Men så kan det bli när man låter livet hända.🤪

Och jag har firat på lite annat vis med. Så som jag vill. Med tröskelintervaller (4 x 10 min), utegym och några km sim i den 32 gradiga värmen och (lätt)öl i kvällssolen. Jodå, jag har en hel del laster jag med.😄Öl när det är Australien-varmt är bara en.

Kram från Ingmarie med miljarder fjärilar i magen

Kloka (?) val

Rent logiskt borde jag väl känna mig lite trött efter lördagen men jag känner mig tvärtom skitstark och superpigg. Löppasset i går var inte mer än drygt en timme men jag flög fram. Helt oförklarligt! Eller kanske inte.

Jag har ju faktiskt med en dåres envishet byggt upp ett “team” så jag har väldigt bra hjälp utifrån både för insidan och utsidan. Förutom det vanliga med mat, sömn, yoga, meditation och “rätt” träning förstås.

Insidan stöttas extra av Mighty sport, Alpha-plus, Sven-Bertil och Guru-Danne.

Utsidan av Micke, Camilla och Guru-Danne igen. Han är ju liksom allt i ett. 😍

Det här är ingen som helst garanti för någonting att ha dessa stöttepelare men helt klart hjälper kombinationen mig plus att jag inte är den typ av människa som sitter och väntar på bättre tider. Då kan man få vänta länge och vänta är trist. Bättre försöka göra något åt det som inte funkar är min filosofi. (Och nej, jag är inte sponsrad men får ibland en del rabatt om nu någon undrar.)

Men det var ju inte det jag skulle skriva om! Inte alltid så lätt att ha en fladdrig hjärna minsann. Jag bara kom att tänka på detta att väldigt få saker som inte är bra, t.ex en smärtande rygg eller ledset sinne, blir “bra” helt av sig själv. Ensam är inte stark. Att ta hjälp på olika vis är dessutom både lärorikt och livsberikande! Har ju även lyckats slippa förkylningar på jag vet inte hur många år och det är mest bara väldans skönt.😜 Så mitt tips är att ha ett bra rescue-team! Och välj det med stor omsorg.

Hur som helst så hade jag velat fortsätta flyga fram i löparskorna dag men ibland är jag smart som attan om jag får säga det själv. Så för att inte riskera något bakslag valde jag Hot mojo och styrka i stället.

Hot mojon innehåller förvisso en del styrka, och en vansinnig massa svett, men gymet är ändå min favvo när det gäller denna sortens muskeljobb. Tycker det är skitskoj! Särskilt när man känner sig stark som jag gör nu.

Förhoppningsvis är jag lika pigg och stark i morgon när det är (nästan)ledig onsdag.

Kram från Ingmarie

Otroliga saker kan hända

Visst är det helt otroligt hur vi nu för tiden kan ta oss på ett litet tjillenix från ett ställe till ett annat långt därifrån?

Vi tar det för givet men det var ju faktiskt inte himla längesedan det tog veckor för att t.ex komma över Atlanten.

Finland är ju som sagt var inte så långt bort men jag tycker det är festligt att tänka att i morse käkade jag frukost i Helsingfors och nu i kväll kvällsmat i 08a land. Bara så där!

Otroligt är det väl också att trots att både kropp och knopp är jätte-jätte-jättetrötta, så där så ögonen går i kors och man nära på kan stå och sova, så vaknar man ändå efter bara 5-6 timmars sömn och kan omöjligtvis somna om. Något som i vanliga fall är hur enkelt som helst.

Fördelen just i dag var att jag fick hela den ljuva hotell-poolen för mig själv. Snacka om ett lyxigt poolrun-pass!

Sömnig är jag fortfarande men kroppen har ganska garanterat varvat ner sig så i natt kommer det krävas ett mindre bombnedslag för att jag ska vakna. Är fortfarande barnsligt lycklig, tacksam och glad över gårdagen och önskar på något vis att jag slapp vänta ända till september 2018 (!!!) för att få göra om det hela. Jag känner mig förresten liksom inte “klar” med swimrunsäsongen 2017. Fatta mig rätt, jag är supernöjd med det jag varit med om i år och ännu är inte träningarna slut. Men det finns ett race kvar i år som jag och Peter skulle vilja göra men då får tomten komma tidigt. Alternativt någon av oss vinna på Triss. Eller att vi hittar en pengapåse. Sannolikheten är med andra ord minimal men minimal räknas också! Och otroliga saker kan hända. Och gör.

Kram från Ingmarie

Laddar i Helsinki

Det här att gå upp kl 05 är inte min grej. Känner mig helt förstörd i kroppen och yr i skallen varje gång det sker. Men ibland “måste” man ju om man vill vara med på Party. Nu börjar det förvisso inte förrän i morgon men även om Helsingfors ligger snudd på nästgårds så tar det ändå sin lilla tid att ta sig dit. Och ännu längre för min (tålige) co-partner (Ironman)Peter som fick ta sig ända från Skåneland via Köpenhamn hit. Jag åkte ju bara SL till Bromma. Vilket förresten tog längre tid än flygningen till Helsingfors. 😳 Allra längst tog ändå väntan i vänthallen (kanske därav ordet) men turligt nog fanns där både kaffe och wi-fi så det gick verkligen ingen nöd på mig trots trötthetsgrus i ögonen.

Somnade direkt på planet trots att jag satt så där hopklämd som man bara kan på ett flygplan. Då är jag trött!

Jag och Peter hade lyckats synka flighterna så himla bra att vi landade i princip samtidigt. Käckt! Hyrbilen hämtades ut och med bara en liten felkörning kom vi till hotellet, checkade in och sen rakt ner i plurret. Det här är tydligen den största hotellbassängen som finns i Helsingfors (tack Google!) och vi hade den i princip helt för oss själva. Fatta lyckan!

Hade inte ens behövt släpa med mig bältet… Men vem kunde tro finnarna skulle bjuda på det här?

Däremot hade vi lite pyssel med att hitta mat. Det är liksom en smula knepigt att förstå vad som står på skyltarna… Till slut blev det ett pizza/salladshak som nog aldrig haft en så specialbeställande kund ever som mig. Peter var betydligt enklare. Men bra blev det!

Racet går vid Solvalla sportinstitut i Noux nationalpark. Vansinnigt ackert men vi har också både fått beskrivet och sett att det också kommer bli vansinnigt mycket backar i morgon. Eller som racedirector Mats sa:

Enda gången det är platt är vid start och mål.en sista “lilla” skidbacken som vi ska kravla oss uppför efter att ha simmat över sjön långt där nere…Kommer bli spännande värre.

Det hela känns enormt välorganiserat och vi blev personligt omhändertagna av ovan nämnda Mats och Alexandra som är den andra racedirectorn.

Egentligen har vi ju bestämt att det ska fortsätta vara kul och prestigelöst det här med Swimrun-race men det är en sanning med viss modifikation.

Dels hade jag den viktigaste utrustningen i handbagaget. När hände det sist? Har det ens hänt?

Dels har vi suttit och detaljstuderat både karta och sträckor, klurat på energiintag och diskuterat hur vi gör vid olika scenario. Har definitivt aldrig hänt innan i mitt swimrun-liv. Hur mycket som finns kvar i skallen i morgon efter ett par timmar återstår att se men det känns bra och tryggt att vara två att dela på detta äventyret. För det är det Swimrun är! Ett lekande äventyr som är absolut omöjligt att förutspå.

Precis som för två veckor sedan så ser jag verkligen fram emot morgondagen med pirrig glädje. Nu återstår bara det sista. Sova. Tror inte det ska bli några större problem.

Kram från Ingmarie

Laddar för att orka chilla

Det här att vara (nästan)ledig på de flesta onsdagar är verkligen fett najs som kidsen säger. Och eftersom jag nu måste hålla mig lugn i hela två (!) dagar innan den där lördagsaktiviteten så tänkte jag att det var lika bra att jag rastade av mig ordentligt i dag. Är man endorfinknarkare så är man och “måste” liksom bunkra lite. Om det nu ens går. Men hellre det än annat knarkande tänker jag. Endorfin- begär och abstinens är trots allt mer eller mindre helt ofarligt.

Hur som helst är jag grymt nöjd med denna träningsdag och ännu nöjdare med att hela kroppen ville vara med. För att inte tala om tacksam!

Att kunna bli trött av att kuta hårt är nämligen ingen självklarhet även om man kan springa. Du vet så där så man liksom är slut i kroppen för att den jobbat och inte för att den är seg. Det är milsvidd skillnad kan jag berätta.

Har absolut ingen aning om varken fart eller distans på den där bunten av 2- minutersintervaller jag gjorde men jag vet med bestämdhet att jag blev trött på “rätt” sätt. Och att känslan var bra. Det är viktigast för mig.

Som jag skrivit typ 2317 gånger innan så prioriterar jag en kort powernap så ofta jag bara kan. Inte alltid det funkar förstås men en sån här hemmadag är det perfekt! Sen var jag redo för bassängen och eftersom jag var i intervallmode så blev det lite sånt även där. Fördelen med simintervaller är att jag är så kass på att simma “fort” att när jag väl försöker blir jag snortrött på nolltid. Syrebrist är inte att leka med! Eller jo förresten. Det är ruskigt “skoj” faktiskt. I alla fall när man får vila…

Som avslutning på denna dag hade jag egentligen tänkt att “bara” köra ett Hot vinyasa-pass men så “råkade” jag se att i princip direkt efter var där även ett Heat-pass. Hur skulle jag kunna motstå en sån kombo? Nästan två timmar i hot-salen är ju mjumma om du frågar mig. Jag svettades utan tvekan mest av alla ( bildbevis saknas men vittne finns!) och efteråt ser man ut typ så här.

Och vill helst bara göra det här:

Någon vidare träningsvärk från i går har jag alltså inte. Men den kanske ligger på lur och tänker addera sig med dagens begivenheter. Undra om man kan akutbeställa färdtjänst…😜

Kram från Ingmarie

Antifreezing-plan

Det verkar som om Finland tänker bjuda oss på halvvinter till helgen så här gäller det att ha en antifreezing-strategi av rang!

Och för att veta om det funkar så var jag ju tvungen att testa min plan. Det duger liksom inte att tro när det gäller sånt. Kuta i kyla är oftast inga problem ens för mig (inom rimliga gränser förstås) men det är ju det där att vi ska i 12-14 gradigt vatten 11 gånger för att simma som liksom ställer till det. Fast det är ju också det som gör att det är så vansinnigt skoj! Men hur mycket jag än vevar så har jag extremt svårt för att hålla mig varm och 3670 m. sim är trots allt 3670 m. swim. Minst. Få simmar ju spikrakt i OW.😜

Så min plan, som jag alltså testade i dag, består av uppifrån och ner: Neoprenpannband + vanlig simmössa alt. även neoprenmössa. Och öronproppar förstås. Heatseeker+ en lite värmande väst med fickor.

Ett par värmebrallor som jag hittade långt in i garderoben och som påpassligt nog är exakt lika långa som våtdräktens ben.

Långa Gococo-strumpor + ett par vristlånga inkl skenbensskydd och sen våtdräkten över alltihop. Vantarna tar jag med mig om och i fall att.

Nu är ju vattnet här fortfarande hela 15-16 grader, och det var runt 17 i luften, så det blev ju inte helt rätt men jag frös inte! Däremot kände jag mig som en Michelin-gubbe som vaggade fram. Fast hellre det för börjar jag frysa kan jag inte ens vagga fram. Då vinglar jag mest. I bästa fall ska jag kanske tillägga. I värsta fall stelnar jag till på stället och kommer inte ett steg varken framåt, bakåt eller åt sidan. Om det här funkar nästa helg återstår att se.

Mitt i mitt 2-timmars pass fick jag en stunds sällskap av bästa Fredrik. Härligt värre och gjorde det hela extra roligt!

Fem härliga simningar blev det i Söderbysjön och Källtorpssjön. Så himla lyxigt att ha allt detta inpå husknuten!

Liksom Eriksdalsbadet även om det är lite längre bort. Det lustiga är att jag frös mer där när jag vattenlöpte än när jag simmade i sjöarna. Å andra sidan är där en gudaskön bastu så det jämnade ju ut sig.

Och kolla vad naturen bjöd på under min cykeltur hem! Magi!

Jag har ännu en antifreezing-strategi. Något som faktiskt vem som helst kan ha nytta av! Men mer om den i morgon.

Kram från Ingmarie

Mini-traingcamp

Man behöver minsann inte åka långt bort för att ha lite trainingcamp. Det funkar alldeles utmärkt att börja utanför sin egen dörr. Åtminstone för mig. Antingen en weekend eller så här mitt i veckan om man har turen vara ledig som jag varit i dag. För ledighet är nästan ett måste. Särskilt om man vill få till en powernap mitt i allt. Och det vill man för det är ju en del av hela grejen.

Planen var till så sent som i går kväll att jag skulle köra Swimrun med Annelie och fransmannen JC men de fick förhinder så jag tänkte om. Var helt enkelt inte så sugen på att simma solo. I stället blev det Hammarbybacken . Dels för att det var väldans längesen sist och dels för att jag garanterat kommer ha nytta av det om en och en halv vecka.

Körde typ samma som förra gången. Sex varv á 2.4 km och 2 backar upp och ner. Dvs totalt 12 backar upp och ner. Sträckan får du räkna ut själv.😄

Jag är ingen “krigare” men jag gillar att tänka och agera som om jag vore det. Annars hade jag nog aldrig ens börjat på det här backprojektet för det är inte precis något myspass. Totalt med dit- och hemlöp på kuperade spår så blev det 2.5 timmars svettigt jobb.

Jag är ganska mör efter sånt där. Det är då den där powernapen är så himla skön! Efter dusch och mat vill säga. Och på tal om mat så var detta mitt bränsle på passet.

Bra grejer det där! Dessutom är de extremt noga granskade och finns med på en av få säkra Anti-doping listor.

Eftersom det inte blev Swimrun, och därmed ingen simning, så tog jag hojjen till Eriksdalsbadet. Är det mini-traingcamp så är det. Då fuskar man inte med SL.😉

Fördel ledig dag, förutom att man är just ledig, är att man kan undvika den där tokrusningen som blir när alla som slutat jobbet ska i. Hann precis bli klar! Bra gick det också! Otroligt så mycket skoj man kan ha i en liten 25-metersbana.

Sen var det ju den där påsen jag inte fick med hem i går från Trispot. Cyklade dit efter simningen för att hämta den men det blev ingen påse. Det blev en hel bag!

Men så där blir det ju alltid när jag går in i den affären. Finns nämligen ingen bättre och roligare butik för sportnördar i detta land.

Detta är vad som låg i förresten. 😄 OW-våtdräkt, goggles och väst med fickor för t.ex gels att ha innanför våtdräkten vid ffa Swimrun.

Sista ansträngande aktiviteten denna dag blev att cykla hem. Halvvägs över den där backen…

Ruskigt bra dag tycker jag! I morgon blir det lugnare men därmed inte sagt att det blir lugnt.

Kram från Ingmarie