Ännu ett år

Ännu ett år har gått sen älskade lilla Elvira lämnade oss och jordelivet. Två år då det inte gått en dag utan att jag tänkt på och saknat henne. På sätt och vis är hon ändå kvar för hon har sin plats inte bara i mitt hjärta utan även här.

Vi sörjer alla på olika vis och sorgen går aldrig över. Den bara ändrar form. Vissa dagar tänker jag på henne med ett stort leende på läpparna, t.o.m ett skratt, men ännu oftare tänker jag på henne med tungt hjärta och tårar i ögonen. Jag har därför varit extra snäll mot mig själv i dag och gjort sånt som jag normalt sett tycker är kul och som ger mig energi och glädje. Min måndagskärlek gav mig läxa till nästa gång och om alla läxor vore så här roliga kan jag slå vad om stora summor att ingen varken skulle fuska eller skolka!

Sen vet jag ju sen gammalt att löpning alltid hjälper mot hjärtesorg så det är ju en himla tur att jag kan och får. Förmiddagspasset blev ute i (frys)kylan) och kvällspasset inne i (svett)värmen. Det första helt solo. Det andra med alla som lyckades komma med på mitt IR-pass. Ordentliga kontraster men båda gjorde mig gladare!

Queen Elisabeth II lär ha sagt dessa kloka, sanna och tänkvärda ord som jag alltid bär med mig och som gör att sorgen ändå blir lite mindre tung.

Grief is the price we pay for love.

Kram från Ingmarie

En saknad födelsedag

Älskade lilla Elvira. Det går inte en dag utan att jag och husse tänker på dig och värken i hjärtat av saknaden går aldrig, aldrig över. I dag skulle du fyllt 18 år. Hade du funnits här hos oss på jorden så skulle du fått räkor och vego(!!!)korv som du älskade! Mattbus och soffhäng var det ju varje dag oavsett! Kanske du har allt det där du är nu? Ingen här vet ju riktigt hur det blir när vi lämnar jordelivet…

Vi har ibland funderat på att adoptera en ny liten kisse. Inte för att fylla tomrummet efter dig, det går ändå inte, utan för att få chansen att ännu en gång få dela livet med en liten fyrbent. Men tiden är inte mogen ännu. Kanske den heller aldrig blir det… Jag tror dock när och om det är dax så kommer du sända tecken till oss. 😺

Jag och husse är oändligt tacksamma för de över 16 år vi fick tillsammans med dig. Du var till 100 % glädje, lycka och oändlig kärlek varje, varje dag.

Tack för att du valde att leva med just oss!💕

Kram från matte och husse

Det här med sorg…

Jag tror på riktigt att sorg aldrig varken “går över” eller försvinner. Däremot att den ändrar form. Jag tror på något vis att den alltid finns kvar för att påminna oss om livets skörhet och sårbarhet.

I dag är det ett år sedan lilla Elvira dog. Jag sörjer precis lika mycket fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, saknar henne och önskar jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund så jag fick träffa henne igen. Tomheten är som ett stort svart hål i mig.

Men sorgen är inte längre så där vansinnigt smärtsam som den är i början. Då när man tror att både hjärtat och lungorna kommer sprängas. Då när man tror att man aldrig mer kommer att vara glad och lycklig igen. Eller ens kommer överleva själv… I stället har den omvandlats till en dov molande värk som trots allt är mer hanterbar. Och det finns åter massor av lyckliga stunder när livet leker. Stunder när sorgen förpassats så långt bort att man nära på tror den är borta. Men den finns där. Alltid. Och kan dyka upp när man minst anar det.

Som jag ser det så har man ändå två val.

Det ena är att acceptera och faktiskt omfamna sorgen. Säga ” hej hej – dig känner jag igen för jag har ännu en gång vågat öppna mitt hjärta och älska till fullo.”

Det andra är att stänga av. Både från att våga älska och känna. På så vis slipper man troligtvis även uppleva den där bottenlösa smärtan. Men man får antagligen då heller aldrig uppleva djup och innerlig lycka. För allt måste ha en motsats för att finnas. Jag har skrivit om detta massor av gånger. Yin och yang. Sol och mörker. Glädje och sorg. Natt och dag. Men det tål att upprepas.Vi glömmer lätt bort det när livet rullar på.

Jag vet inte hur det är för dig men för mig känns det sista alternativet inte ens som ett alternativ. Livet har lärt mig att inget varar för evigt, inte ens smärta, och att det mörka förr eller senare blir ljust igen.

Men just nu känns det helt enkelt extra tungt i hjärtat. Bara att titta på bilderna smärtar. Det är fortfarande svårt att tänka tillbaka på alla fina stunder utan att saknaden slår till som en fet smäll i magen och tårarna kommer. Elvira gav enbart glädje och kärlek. det fanns inget ont i henne någonsin.

Kanske kommer det en dag då jag kan se på bilderna och tänka tillbaka på alla våra år tillsammans utan sorg. Kanske inte. Tiden får utvisa. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Och minnas…

Jag har förstått att det finns de som inte förstår det här. Som säger att “hon var ju bara en katt”. Stackars de människorna säger jag. Att få uppleva den villkorslösa kärlek man kan få av ett djur är en unik gåva och jag är evigt tacksam att hon valde just mig att dela sin med.

Jag vill avsluta med en text jag fick av min fina vän Inger. Det är såklart så här det måste vara!

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…❤

 

Kram från Ingmarie

Glädjen i sorgen

Lilla Elvira. I dag skulle du fyllt 17 år. Men det blev ju inte så… Det går inte en dag utan att den där enorma saknaden och längtan efter dig sköljer över mig som en stor, kall, obarmhärtigt hård våg.

Tomrummet är bottenlöst. Och det kommer det alltid att vara. Bara detta att ladda ner bilderna på dig gör att hjärtat nästan går sönder. Du var unik på alla sätt och vis och jag önskar så att jag kunde skruva tillbaka tiden bara en liten, liten stund. Så jag fick se, höra och känna dig en enda gång till. Men jag vet, det går inte. Livet och döden funkar inte så…


I går somnade även lilla Silver-katten in. Kanske sitter ni där uppe i himlen och äter räkor för glatta livet nu? Kanske ni tänker att vi människoknytt inte ska vara så oroliga och sorgsna utan leva våra liv fullt ut. Och kanske var det ni som skickade denna lilla krabat som kom på tillfälligt besök till vår stuga för att berätta att ni har det bra? Hen bara kom som från ingenstans precis när vi pratade om er! Så söt och kelig att det nästan inte var sant! Väldigt märkligt.

Det är mycket vi tvåfotingar inte begriper men vi kämpar på här på jorden. Vi har fått livet som en gåva och det hjälper ju inte att vi lägger oss ner och väntar för du kommer inte tillbaka. Du hade förresten gillat vår hyr-stuga! Kan se hur du suttit på verandan och spanat och kanske, kanske vågat dig ner på gräset en liten sväng. Jag och husse älskar denna lilla oas. Frukost i morgonsol är fantastiskt!


Liksom fika och kvällsmiddag!


Vi har även utforskat löpvägarna här på Rådmansö. Och milde himmel så fint det är! Jag höll på att helt tappa hakan! Kanske ser du allt från där du är?



Och kolla viken vi bor vid!


Både jag och husse simmade. Inte så länge som i går men 20 minuter blev det. (Jag är lika frusen som när du var här så våtdräkten är ett måste om jag inte ska bli till en isbit.)


Vi har även varit en sväng till Borgmästarholmen och Kärleksudden. Vansinnigt fint men du hade nog tyckt det varit lite för stort och läskigt. Vet ju att du, särskilt på äldre dar, helst ville vara hemma och mysa.


Så du ser älskade lilla vän. Vi försöker verkligen roa oss och leva livet fullt ut. Jag tror nämligen att om du kunnat så är det precis det du sagt att vi skulle göra. Tids nog ses vi igen. Det är vad jag tror i alla fall. Sorgen bär jag med mig för alltid för den går aldrig, aldrig över. Den bara ändrar form. Liksom saknaden och längtan.

Kram från Ingmarie

När man inte kan vara med på det stora kalaset…

…så får man ordna sitt eget. Lilla.

I dag har ju Utö Swimrun varit. Den som jag och Fredda planerat köra sen i höstas och som jag toklängtat till. Och hoppats på trots allt. Faktum är att tanken på loppet har hjälpt mig massor av gånger när sorgen efter Elviras död varit allt för intensiv. Som en slags banal tröst och något att fästa tankarna vid. Jag har det periodvis jättekämpigt med sorgen men jag måste kämpa vidare för det hjälper inte att ge upp. Nu får jag helt enkelt hitta på något annat att trösta mig med och Swimrun i sig är faktiskt ett av de bästa!🙏🏻

Förra året körde ju jag och Fredda sprinten så det var därför vi tänkte att den långa vore lämplig i år. Men nu blev det som sagt var inte så. Jag hade troligtvis kunnat ta mig igenom det men ca 35 km löpning + ca 6-7 km sim kändes inte som en jättebra idé om jag inte vill få diskbråcksryggen megaledsen igen.

Så istället körde jag en lite kortare variant här hemma och det var inte tokigt alls. Tvärtom! Med fortsatt perfekt Ingmarie-väder så skippade jag både neoprenmössan och fet-vadskydden och det var ändå supervarmt! Söderbysjön är snudd på fisljummen. Källtorpssjön lite svalare, så jag förlängde alla simningarna rejält. Underbart!



Testade även en av mina nya vattentäta påsar och den verkar funka. Pappersbiten var lika snustorr efter som före trots att påsen var plaskblöt. Några positiva test till så vågar jag kanske ha med telefonen.


Tredje sjön i dag blev samma som i går. Jag älskar verkligen på riktigt hela Flaten-området. Även när det är tokmycket folk dagar som i dag. Sämre lunchvy kan man ju liksom ha, eller hur?


Testade även simma utan våtdräkt och förutom den första halvminuten så var det ljuvligt! Vilken frihet att slippa tajt neopren! Bara jag, vattnet, andningen, baddräkten, badmössan och gogglesarna.



Precis lagom till kvällningen fick jag en sistaminuten-plats på ett härligt yin yoga-pass. Nu är jag super-redo för ännu en skojig vecka!

För så här är det. Även om jag missade partyt i dag, och även om saknaden efter Elvira ständigt gnager i mitt hjärta, så är jag ändå allra mest tacksam över att kunna och få göra så mycket som jag trots allt kan och får. Och att Elvira funnits i mitt liv över huvudtaget. Det kunde ju vara miljontals gånger värre på alla plan. Egentligen har jag absolut ingenting att gnälla över. 

 Livet tar sina avkrokar och vem vet, kanske jag hade halkat och slagit mig helt fördärvad där ute i dag? Jag väljer att tro att det var en mening med detta också. Utö finns kvar och sommaren är full av Swimrun av olika slag. Så jag ska nog få vara med på några riktiga fester jag med. Om inte annat är jag ju en rackare på att göra  mina egna.😍

Kram från Ingmarie

Det är inte alltid att lämna som är det svåraste…

30 timmar tog resan dörr till dörr. Inklusive många timmar ihoppackade i luften, nästan lika många timmars väntande/fraktandes på land och både kaffe och mat på helt galna tider. No wonder hjärnan är mos. Men det flöt på bra och både vi och väskorna är tillbaka i 08a land igen. Sånt ska man vara glad över! 




Men för att komma in i rutinerna gäller det att under några dagar inte helt lyssna på kroppen utan lite kämpa emot den. Du vet, hålla den vaken när den vill sova och inte låta hungern styra helt för det kan betyda precis vilken galenskap som helst. ? Så det var bara att packa upp, kolla posten, tvätta, handla, packa om för i morgon väntar ny resa, fylla på SL-kortet, trotsa kylan och inta Eriksdalsbadet igen.




Men egentligen är varken jetlag, smutstvätt, vardag, gråväder, kyla och frusenhet det jobbigaste med att komma tillbaka. Inte ens att behöva lämna allt det fina och alla härliga människor down under. Eller behöva ha vanliga skor och långbrallor igen efter veckor barbent och (nästan) ständigt traskandes i flipflops.
Nej, det allra, allra värsta är att komma tillbaka, öppna ytterdörren och veta att jag aldrig någonsin mer kommer mötas av lilla Elvira. Aldrig. Det gör ont. Så in i helvetes jäkla ont…


Kram från Ingmarie

Röntgensvar och smygtitt

Det gäller ju att greppa efter alla ljuspunkter som finns när livet går i moll och sorgen ligger som en tung, tjock, blöt, svart filt över kroppen. Även de till synes pyttesmå. Som att tuben kommer i tid, solen som skiner, all fantastisk omtanke och fina kommentarer jag fått. För att inte tala om att jag mitt i allt detta med operation, ryggsmärtor och Elviras död har orkat och lyckats tjata till mig först den där remissen och sen även en röntgentid.

Av svaret att döma kan vi väl konstatera att jag hade rätt och läkaren fel.(Igen…) Mitt f.d lilla diskbråck har blivit markant större och försämrat +  att det är rejält med ödem (svullnad) runt om. Med andra ord är det inte ett skvatt konstigt att jag har ont.

Trist såklart men skönt att veta. Sånt här går ju över om man bara är lagom försiktig och smart. Men man måste sköta sig förstås annars kan det bli riktigt illa.

Det bra är att man i princip “måste” träna. Vara stilla är sämsta tänkbara alternativet. Jag har (egenfixad) proffshjälp så jag är säker på att det kommer bli bra så småningom. Samtidigt får jag ju ännu inte svettas för mycket (och då menar jag svettas som stänksvettas)  så det har blivit många pass på gymet, mycket yoga, en hel del vattenlöpning och lugna gå- joggapass i skogen. Från i morgon hoppas jag dock det blir svett-ok för då är planen att stygnen tas och jag slipper det där stora plåstret. Sånt gör mig också glad just nu.


Om du undrar över utsikten så kan jag avslöja att det är vyn från ett av de coolaste gymen i stan. Kanske i hela landet?  Ännu ser det kanske inte så häftigt ut, det är mest rörigt och tomt, men man kan lätt föreställa sig hur fint det kommer bli när allt är på plats. Ljust, luftigt, hypermodernt och såklart superfräscht.


Nästa vecka har de invigning men då är jag låååångt bort. Nästan så långt bort det går att komma faktiskt. DET gör mig väldigt glad. I februari kommer jag dock börja köra bl.a Indoor Running där. Ännu en grej som gör mig glad just nu. Superfin sal där vi även kommer kunna köra med pulsband.


Den där utsikten hittar man 11 våningar upp. Där kommer finnas löparbana och utegym med himlen som tak!


Ibland är det svårt att riktigt fatta att livet rullar på där ute oavsett vad som händer på ens egna lilla plats på jorden. När man drabbas av sorg så blir det ju som om allting stannar upp. Som om livet plötsligt sätts i pausläge. Visst är det märkligt för det händer väl aldrig vid andra (känslo)tillfällen?

Och jag fortsätter att tacksamt ta emot all hjälp och stöttning jag får för ensam är inte stark.

Kram från Ingmarie

När det man aldrig tror ska hända sker…

Älskade lilla Elvira-katten. Det har nu gått en vecka sedan du lämnade oss. Att beskriva och förklara den sorg, smärta och saknad vi känner här hemma utan dig går inte. Det finns nog t.o.m de som inte förstår hur man kan sörja en katt ö.h.t. Stackars dem säger jag bara. De borde läsa det här.  Och kanske skämmas en smula…

Att ha fått leva tillsammans med dig i över 16 år är en ynnest och ett privilegium utan dess like. Jag och husse försöker ta en dag i taget men det spelar ingen roll hur vi försöker distrahera våra tankar för du finns hos oss hela tiden. Jag tycker jag hör dina små tassar som springer på golvet och hur du tjatar om mat eller att vi ska bädda så du kan krypa ner under överkastet. På morgonen saknar jag ditt välkomnande och på kvällen din lilla speciella godnatt-puss. Att komma hem utan att du väntar känns så vansinnigt meningslöst. För att inte tala om tomt. När jag tittar på din filt i soffan så ser jag dig där. Hur du ligger ihoprullad som en boll. Jag skulle kunna ge precis vad som helst för att se dig slå en sån där glädjekullerbytta igen. En sån som jag bara sett dig göra. Full rulle framåt och sen en framåtkullerbytta  innan du la dig platt på mattan för att vi skulle kunna kela dig. Eller busa. Du var tydlig med vad du ville din lilla spelevink. Och jag saknar att se dig knyckla ihop alla mattorna till små knöliga högar och få känna din lilla nos som sniffar på min kind.

img_7441

img_2967elvira

img_0077

Men det hjälper inte hur mycket jag bönar och ber, eller hur mycket pengar jag betalar, för det blir aldrig så mer. Döden är oåterkallelig och grym som fasen och den gör vansinnigt ont. Men vi kommer aldrig undan den.

När vi åkte till djursjukhuset i måndags var jag så säker på att veterinären skulle säga att faran var över och att vi bara skulle fortsätta vara flitiga med ögondropparna så skulle det ordna sig helt. Kanske var det bäst att ingen av oss visste, kanske inte. Det enda jag vet är att detta var en av de svåraste stunderna hittills i mitt liv.

Ditt ögonlock var fortfarande vänt inåt vilket gjorde att dina ögonfransar skavde mot hornhinnan. Troligtvis var detta sekundärt till den akuta hyperthyreosen du fick för några år sedan men som du mirakulöst klarade dig igenom trots att du verkligen, verkligen var sjuk då.
Så vi hade två val.
Det första var att ta en massa prover, låta dig gå igenom operationen och allt därefter med plastkrage, ögondroppar, återbesök och nya prover. Allt detta vet vi av erfarenhet skulle bli enorma trauma för dig. Dessutom fanns det ingen som helst garanti för att det skulle bli bra och om det blev det så skulle det ändå bara vara temporärt.
Det andra var att låta dig slippa allt det där och låta dig få dö med din värdighet i behåll.
Älskade lilla katt. Att fatta det beslut vi gjorde var så fruktansvärt att jag aldrig någonsin kommer att kunna varken förklara eller beskriva. Men du vet för du var där. Och någonstans så tror jag att det var så du ville om du hade kunnat säga det med ord. Nu fick vi förlita oss på din blick.

Du var så tapper och det fanns ingen varken rädsla eller oro hos dig. Lugnt och fint somnade du in och jag är så otroligt tacksam över att vi fick vara med dig hela vägen. Jag öppnade fönstret så du kunde flyga fritt upp till katthimlen. Är säker på att du träffat många andra snälla kissekatter och att du lever loppan där uppe bland molnen. Vi kämpar på här nere ett tag till men en dag kommer vi ses igen. Lova att du möter mig då.

Minns du när jag hämtade dig där i sommarstugan? Hur du for runt i min gamla Amazon när jag körde till ditt nya hem? Jag skulle egentligen inte ha någon katt men du var så liten, och så vansinnigt söt, att det fanns inte en chans i världen att jag inte ville ta hand om dig. Alla dina syskon utom en av dina bröder dog för stugägarna ville inte ha kvar er. Även om sorgen och saknaden gör fruktansvärt ont  just nu så är jag ändå så oändligt tacksam att jag valde att öppna mitt hjärta för dig. Jag önskar så att jag hade haft bilder på dig från då men på den tiden fanns ingen mobilkamera och jag vet inte ens om jag ägde en vanlig.

Trots att du var så liten och ett sånt yrväder så var du så otroligt försiktig. Inte en enda gång har du vält eller rivit ner något. Inte heller har du någonsin gjort mig arg, besviken eller rädd. Hos dig har det bara funnits ömhet, värme, lycka och oändligt mycket gränslös kärlek.

img_9985elvira

img_0070

Och minns du första gången Anders föräldrar besökte oss i hans lägenhet i Uppsala? Hur du gömde dig bakom en mikrovågsugn precis hela helgen. Efterhand lärde du dig att även de var snälla människor och du älskade verkligen att bo hos dem i deras hus. Mest älskade du nog alla de mysiga små sov- och gömställen Anders mamma fixade till dig.

 

img_4573elvira

img_0064

img_0060

Du förblev reserverad och blyg hela ditt liv men de få du valde att acceptera älskade du verkligen med hela ditt lilla hjärta. Och de dig. För när man lärde känna dig så var det ingen som inte smälte.

Du var en rackare på att gömma dig även när du s.a.s inte behövde. En gång hade du gömt dig flera meter högt upp i ett skåp där inte ens Anders såg dig. Som vi sprang runt och letade efter dig. Vi var t.o.m ute på gården för vi trodde du kanske hoppat ut.  Det tog lång tid innan vi begrep hur i all sin dar du ens kommit upp dit men som den katt du var så var du också smidig och spänstig som en gummibandsfjäder. Vissa gånger undrar jag fortfarande var du hade gömt dig. Du kunde vara helt borta för att sen plötsligt sitta vid matskålen och vänta.

img_0059

 

img_5880elvira

Du älskade att tjafsa med pippifåglarna. Jag tror banne mig att du trodde du var en hund ibland för du lät verkligen som en sådan. “Vaff, vaff”. Men fåglarna brydde sig inte och du var aldrig en sådan som skulle jaga dem.
På tal om hundar. Kommer du ihåg Rutan-taxen? Ni var nästan lika stora men det var du som var bossen. Nåde henne om hon var vid matskålen när du skulle dit. Eller kom för nära ditt personliga revir. Fast det var nog enda gången du var riktigt arg. Aldrig att du fräste eller gick till attack annars. Förutom om du var rädd. Då försvarade du dig verkligen med hela din kropp. Tack och lov hände det bara några få gånger och det var just hos veterinären. Även om de bara ville dig väl så var det förstås svårt för dig att förstå. Men du var alltid så otroligt tapper. Och du förlät oss alla varje gång…

img_6172elvirabur

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Du avskydde att åka bil men tyckte det var ok att åka tåg. T.o.m flyg gick bra! Och som vi har rest runt. Du var alltid med när vi åkte på Sverige-semestrar. Nyfiket gick du på husesyn och när vi var i stugan i Gagnef, eller hos husses föräldrar, vågade du dig några gånger ut från den trygga verandan men jösses vad du kunde springa fort tillbaks igen. Du var verkligen ingen utekatt. Särskilt inte dina sista år. Då ville du inte ens utanför trappan. 16 kattår sägs ju vara 82 människoår så då får man lov att vara lite försiktigare. Vet inte om du kommer ihåg, men när du kom till mig försökte jag ha dig med ute, provade även med en sele, men du satte klorna i mina kläder och hängde fast som en kardborre. Först när du kom in igen så släppte du taget och var hur kaxig som helst igen. För så var det. Inne var du The Queen. Stolt, modig, kaxig, självsäker och obekymrad. Ute verkade det mest vara läskigt och oroligt för dig.

img_0065

img_1103elv1

img_7767elvira

Den minen...

Den minen…

img_0068

img_0066

Och tänk som du har fått flyttat! Från Halmstad via Uppsala till Falun där vi hade fem olika adresser. Och sen till 08a land. Men det var aldrig några problem. Du hängde med och installerade dig nog snabbare än både husse och jag.

Din påse med leksaker står kvar här i köket. Bollarna, fjädrarna, mössen och snörena. Roligast tyckte du ändå vanliga presentsnören var. Och papperspåsar. Som du kunde fara in och ut i dem. För att sen gömma dig under köksmattan. Jag minns en gång, du var nog bara något år, när vi busat så mycket att vi båda somnade på köksmattan när vi bodde i Halmstad. Kommer du ihåg? Med åren blev du förstås lugnare men det var nästan alltid enkelt att få dig att leka med oss. Mattorna såg du alltid till så att de låg i en tillknycklad hög. Har fortfarande inte riktigt begripit varför men jag är säker på att du har en bra förklaring för du var smart och klok som få. Låg de inte tillknycklade så låg du på dem och ville vi skulle dra runt dig. Du hörde skillnad på om det var en tonfiskburk eller bönburk som öppnades. Var det den förstnämnda så kom du skuttande. Den andra lyfte du inte ens ögonlocket för. När du varit på toa berättade du det så vi kunde städa och hade väckarklockan ringt så såg du till att vi inte somnade om. Du fattade t.o.m när vi öppnade kylen för att ta fram enbart din mat.

img_3047elvirapase

img_6841elvira1

img_2825elvbus

img_0075

img_7864elvira

img_0061

img_0062

img_0069

Du gav så mycket trygghet, omtanke och kärlek. Var jag hemma själv så sov du på husses kudde och var jag borta så sov du på min kudde så husse fick sällskap. Och strax innan någon av oss kom hem, oavsett tid, så låg du på hallmattan och väntade.  Samtidigt höll du stenhårt på din integritet och la dig ofta på dina olika små sovplatser för att få vara i fred.

img_0076

img_0063

Jag förstår helt ärligt inte hur jag någonsin ska kunna vara riktigt glad igen. Du har funnits i mitt liv så många år och allting jag gjort har utgått från hur vi har kunnat fixa bäst för dig. Du har aldrig, aldrig varit ett bekymmer. Tvärtom har du alltid, alltid varit glädje och du har gett både mig och husse all din villkorslösa kärlek. Det är inte alla förunnat att få uppleva det och jag tackar dig av hela mitt hjärta.

img_0074

img_0072

img_0071

Lilla trollet. Jag hoppas du förstår hur enormt älskad du varit och är. Vi vet båda två här hemma att sorgen, smärtan och saknaden kommer att lätta så småningom, den gör ju tack och lov det, men inget av det kommer någonsin försvinna. Vi får bara lära oss att leva med det helt enkelt.

img_2347elvira3

img_0067

Älskade lilla katt, jag hoppas du minns oss också när du busar runt uppe i katthimlen. Vad som än händer i framtiden så kommer jag aldrig, aldrig att glömma dig. Din plats i mitt hjärta är för evig.

Kram från Ingmarie

 

Hej då finaste lilla vännen

Älskade lilla Elvira-kissekatten. Tack för alla fina år du gav oss.  Må vi få kraft att genomleva saknaden efter dig.

img_6270elvira1

Kram från Ingmarie

Fejktröst

Egentligen skulle vår lilla familj varit i Njurunda utanför Sundsvall och hälsat på nu. Längtar verkligen dit för nu är det nära på ett år sen jag träffade Anders föräldrar sist. Dessutom är det tokfint där de bor. Men nu är det som det är. Även om Elvira-kissekatten också älskar att vara där så är hon inte tillräckligt pigg för ett sådant äventyr helt enkelt.

img_0004
Det är oroliga och ledsamma dagar här nu. Hela tiden försöker vi leta tecken på att det går åt rätt håll med vårt lilla troll. Ibland känns det som att jo, nu är ögat helt bra och hon är piggelin igen. För att lite senare se att nej, så var det inte…

Att gråta utan att blöta ner ett fete-förband precis under ögat är banne mig inte enkelt. Inte att gå i regn heller för den delen men då finns i alla fall paraply. Har åtminstone fått ta bort tryckförbandet så nu lyser det inte som en vit lampa i nunan på mig.

img_0001

Och jag kan ju gå! Obehindrat t.o.m. Har traskat och traskat och traskat denna dag. Hur trist jag än tycker det är så blir ingenting sämre av det. Fast min plånbok blev väldigt mycket tunnare. Jag  har nämligen investerat i en ny sådan här..

img_0007

Jag har varit på G väldigt länge för den gamla är knappt brukbar längre. Men tiden har inte riktigt funnits förrän nu. Inget ont som… bla bla bla. Och det är ju onekligen lite skoj med en ny (ganska onödig) pryl.

Och när spenderbyxorna ändå var på passade jag på att anmäla mig och bäst Fredda till  det här. D.v.s samma som vi körde tidigare i år men nu blir det den “riktiga”.  Totalt 39,8 km. varav 4,515 km simning. (Om man springer och simmar rakt vill säga.)

img_0006

Vet i fasen om jag riktigt begriper vad jag gett mig in på, det var ju tufft och kallt nog med sprinten, men jag tänker att det är långt till maj. Så långt att jag ska hinna både träna flitigt och begripa… Att utmana sig med lagom läskiga grejer är på något konstigt vis ändå lite härligt.

Inget av det här gör mig väl egentligen gladare men den första förenklar livet och den andra får mig både att se framåt och bli en smula pirrigt glad i magen. I nöden är nästan alla knep tillåtna tänker jag. Även om det gör plånboken mager.

Kram från Ingmarie