Sprada

Från fint till megalyx

Leave a Comment

I dag lämnade vi ”veranda-huset”. Mysigt som attan och vi kan absolut tänka oss att bo där igen men helt ärligt finns det bättre områden runt Seattle att satsa på.

Då visste vi ju inte heller att vi skulle komma till THE HOUSE i North Bend..
Vi har bott på många Airbn´b genom åren och detta är utan tvekan på topp tre listan! Sjukt fint, mysigt , stort, rent och proppfyllt med en massa lyx.

På vägen hit åkte vi de mindre vägarna, vi gör ofta det för att få se mer, och pausdade vid en park i Carnation så jag fick rasta av mig lite.
Det var visserligen sammanlagt ingen lång bilresa men har man myror i brallan så har man…

Började med att springa och efter lite virrande hittade jag en perfekt grusväg utmed Snoqualmie river där jag kunde springa lite intervaller.

 

Precis innan jag kom tillbaka till bilen såg jag denna:

Så nu har jag badat även i denna vackra flod! Friskt vatten från bergstopparna!

Precis som i Seattle så finns det mycket broar här och jag tycker de är så himla fina! Fika gjorde vi i solen i en liten, liten park i lilla, lilla jättesöta Fall City.

 

Coolaste i dag var det oplanerade stoppet vid Snoqualmie falls.

Vi är inte direkt ensamma om att ha varit där för att beundra fallet. 1,5 miljoner (!) besökare kommer dit varje år. Den intressanta historian med allt från hur the Native Americans var här från början till hur det blev en kraftstation kan du bl.a läsa om här.

Fallet är 82 meter högt och fastän vi var där när det var ”lite” vatten så var det oerhört mäktigt och ljudet nästan öronbedövande.

Kram från Ingmarie

Segben och lyckligt hjärta

2 Comments

Jag har hört att det är regn, rusk och busväder hemma.
Här är det så här!

Som du kanske förstår så njuter jag varje sekund.

Vi testade en ny park i dag. Lord Hills Park som ligger ca 25 minuter sydost om Everett.
Även denna park är ganska liten men den är proppfull av trails. Nästan 5 mil för att vara exakt. På en av alla sidor jag läst på om detta ställe varnade man för att det var lätt att springa vilse eftersom alla stigar inte är markerade.

Lägg till denna skylt så kändes det ju en smula extra spännande.

Samtidigt så tänker jag att det vore en ära att få träffa på ett sånt djur för chansen, eller risken beroende på hur man ser det, är så minimal att den är obefintlig.
Särskilt när man vet att där är en massa andra människor, hundar och hästar ute i samma skog.

Det började bra med stora fina skyltar med stigens namn på men sen vet i sjuttsingen vad som hände för jag hamnade helt utanför kartan.
Namnen på stigarna fanns väldigt sällan så jag följde skyltar där det stod ”trail” på men på kartan fanns de inte ens med.
Enda anledningen till att jag vet att jag var helt off är för att jag fick ta gps:en till hjälp. Utan den hade jag garanterat hamnat ännu längre bort.

Skogen var fin och stigarna minst sagt varierande. Det var omöjligt att springa ens halvfort för de gick i kringelikrokar, hade branta backar, var snåriga, knöliga, bitvis steniga och ofta fulla av löv så jag inte så vad som låg under.

Två gånger hamnade jag helt bananas fel och fick vända.Andra gången gjorde felvalet att jag fick se denna vy så helt tokigt var det ändå inte men helt ärligt är det lite stressande att inte ha en susning om hur långt det är tillbaka till start eller ens om man ska hitta tillbaka.

Benen var sega som en gammal kolarem men kroppen och knoppen lyckliga så detta var egentligen perfekt som återhämtningspass.

Det blev inte så långt trots att jag var ute i flera timmar men vem bryr sig? Vi fick båda vara ute i fin natur och vädret var helt magiskt! Enda djuren, förutom Homo Sapiens,  jag så var de där hundarna och hästarna. jag vet med 100% säkerhet att där också finns en spindlar som gör megafeta nät. Förstörde nämligen flera då jag sprang rakt in i dem…
Är sånt kanske bra för huden?

Bara 10 minuter bort, i Monroe, ligger Lake Tye Park. En stor park och en liten sjö men oj så fin!

Några hundra meter bort hittade vi ett kalasfint cafe och köpte med oss kaffe + bagels och tog med ner till sjön. Jo då, jag älskar forfarande de där runda brödbitarna. Jättemycket!
Satt länge vid sjön och jag somnade minsann en liten stund där i solen. Så himla härligt!

Innan vi åkte hem gick vi ett varv runt sjön också. Gäller verkligen att passa på när det är så här!

Hur har du det?

Kram från Ingmarie

 

På platten

Leave a Comment

I dag hittade jag minsann det perfekta stället för intervaller! I alla fall om man vill ha platt, ny fin asfalt utan en enda bil i sikte, mycket skog och oändligt långa raksträckor med lite svaga kurvor. Totalt är Centennial Trail  30 miles (ca 48 km) så det fanns inte en chans i välden att den skulle ”ta slut” under mina intervaller även om jag inte började i ”änden” av den.

4 x 5-3-1 min blev det med en hyfsad känsla. Jag känner mig stark och har energi men benen har liksom inte så många växlar. Typ 3 och den högsta är verkligen inte snabb.
Men men.
Viktigast är ju faktiskt att det känns bra och att jag blev trött och det blev check på båda!

Anders tyraskade en massa kilometer och vi var tillbaka vid bilen snudd på exakt samtidigt.

Nästan precis där vi parkerade fanns en sjö men trots fin brygga var det omöjligt att ta ett dopp där. Då hade jag behövt en extra jättelång stege alternativt vada i en massa sjögräs och inget av det kändes lockande ens för mig och då är det illa!

Istället körde vi några minuter bort till Lundeen Park vid Lake Stevens. En fin liten park som just i dag hade fullt av ungar som firade någons födelsedag. I vattnet var det dock bara jag. Långgrunt, ljummet och inte en av de bästa sjöarna jag hittat men helt klart godkänt!

När vi kom tillbaka ”hem” (man har många ”hem” när man reser) så gick vi direkt till Everetts farmers Market.
Varje söndag har de detta och flera gator är därför helt avstängda. Det var massor av folk och fina produkter att köpa. Vi hamnade på ett cafe för att stilla hungern och åt de dyraste avocado-mackorna och drack det dyraste kaffet/varma chokladen ever. Men är man hungrig så är man… Vi blev i alla fall mätta ett tag.

En lång promenad, plus en liten biltur, senare så hamnade vi i norra Everett och Evergreen Arboretum & Gardens i Everett’s American Legion Memorial Park.  Parken är liten men otrolig fin, det är gratis och allt sköts av volontärer. Fantastiskt om du frågar mig!

Kram från Ingmarie

Banner, Long Lake & en egen gata

Leave a Comment

På vinst och förlust åkte vi till Banner Forest Heritage Park en bit söderut i morse. Parken är liten, ca 2,5 x 2,5 km men enligt källor skulle där finnas över 43 km med trails vilket lät lite för bra för att vara sant men även om jag inte testade alla så är jag säker på att det var minst så mycket.

Milde himmel alltså!
Det här är utan tvekan varje trail/skogs/hike/vandrares dröm! Stigarna var mjuka och fina med enbart korta partier av rötter/stenar och de slingrade sig hit och dit, upp och ner och huller om buller hela tiden så det fanns inte en chans att bli uttråkad. I princip gick det inte att springa vilse heller just för att skogsparken var begränsad åt alla håll plus att det var bra skyltat och markerat. Det enda svåra var att veta hur lång varje kringelikrok stig var.

Som jag njöt och numera vet jag att även Anders gjorde det. Han brukar ju vara den som får vänta på mig när jag ska vara ute i ”några timmar” men i dag kom vi tillbaka nästan samtidigt trots att jag höll på i flera timmar.

Vädret var perfekt och det känns ofattbart att det är galen storm där hemma. Hoppas verkligen ingen har skadats,,,

 

 

Undra om Corona farm är ett av biolabben…?

Nästan precis jämte ligger Long Lake som visade sig vara en lika otippad pärla. Det är perfekt att vara här nu för vi hade hela parken för oss själva. Antar nämligen det är ganska knökat under sommartid.

Så himla bra grej som vi sett på flera ställen.

T o m Anders badade! Utan att ångra sig. 🙂

 

På hemvägen var vi inom Sprouts som är en av mina favvobutiker i Albuquerque. Det var inget fel på den här men personalen var inte alls lika trevlig och hjälpsam. Trist och hoppas det var tillfälligt. Vi hittade ok mat i alla fall även om det inte var någon gourmet precis. Fattar inte heller varför de ska ha AC på i tid och otid! Äta och frysa är väldigt omysigt….

På den lilla extrakroken hem hittade vi Anders helt egna väg. 100% rättstavad! Jag tycker det borde innebära att man får ett hus att bo i där.

I morgon åker vi vidare norrut mot ännu fler äventyr!

Kram från Ingmarie

Vilse och rumpskav

Leave a Comment

Det har blivit många timmar i bilen i dag som varit planerade men ändå oplanerade.
Vi vill ju liksom ”passa på” att se så mycket som möjligt för vem vet när det blir nästa gång? Därför blir det lätt både omvägar och extrarundor. Men det har det varit värt!

Det svåra är att välja för det är en omöjlighet att hinna se allt. Inte ens om du lever hela ditt liv här hinner du uppleva allt.
Men det är ett lyxproblem att behöva välja. T o m rumpskav pga allt bilåkande är det.

Vi har bl a varit i Port Gamble där det även finns en gigantiskt stor park man kan springa vilse i (återkommer till det), gulliga små butiker, den festligaste General Store jag varit i och en vik så jag kunde ta mig ett dopp i Stilla havet. Det var uppfriskande om jag säger så.

Parken ligger precis före Port Gamble och har ett myller av stigar och vägar. På kartan kändes det som att det skulle vara lika enkelt att hitta  som alla andra vi varit i. Jag hittade direkt skyltar att följa och gav mig iväg. Upp, upp upp upp.

Det var fina skogsvägar och magiskt vackra stigar. Emellanåt var jag i en djungel!

Hela tiden tyckte jag att jag hade koll på var jag var. Även när jag sprang in på denna stigen. F ö en dröm att springa på!

Jag hade uppenbarligen inte koll för när jag väl kom ut på en väg igen stämde ingenting. Tog till telefonen och den nedladdade kartan och sprang fram och tillbaka för att försöka fatta var jag var.  Fattade om möjligt ännu mindre men tack och lov kom en man med sin hund precis så med hans hjälp kom jag åtminstone på rätt håll.
Stressen att inte kunna förmedla mig till Anders att jag skulle bli lite sen gjorde att jag försökte pinna på allt benen kunde vilket var minst sagt slitigt i backarna.
Är man löpare här blir man garanterat snabbt en bergsget!

Sladdade in 25 minuter sen på parkeringen men tack och lov är ju Anders ganska van så han var inte överdrivet orolig.

Efter Port Gamble drog vi över till Olympic National Park-sidan. Om man kör non-stop kortaste vägen runt tar det ca 8-10 timmar så den trippen har vi lagt ned för längesedan men vi tog oss till Port Angeles och hann därmed se lite av den norra sidan. Kan lätt konstatera att det finns mycket skog här, bergen är gigantiska och vädret hur som helst. Kanske därför väders-folket här spår vädret lika dåligt som SMHI…

Lunchen åt vi i jättemysiga Port Townsend.

Vi var båda jättehungriga och tog första bästa ställe vi hittade vilket visade sig vara en höjdare.

Vi såg även denna på vägen!

Innan vi var hemma var det kolsvart men här är några bilder från söta Poulsbo där vi är nu.

I morgon blir det andra äventyr!

Kram från Ingmarie

Cougar mountain och en badpärla

Första gången jag läste om Cougar Mountain och alla dess trails så skrev författaren både om dess förträfflighet men också om att det kunde vara väldigt lätt att springa vilse bland alla 35 miles (ca  56 km) av stigar som fanns där så därför blev jag lite (läs mycket)  fundersam om jag skulle våga mig dit.
Men sen hittade jag en karta som jag tog en skärmdump på och tänkte att det löser sig nog. Att det också är fullt med vilda djur typ svartbjörn, coyotes, mountain lions (cougars) och lodjur brydde jag mig inte så mycket om. Det gäller att välja sina rädslor tänker jag och även om risken finns att något av dem skulle dyka upp så är chansen att jag skulle få se något så mäktigt ändå minimal.
Springa vilse däremot, det kan absolut hända och är inte alls osannolikt. Det har ju liksom hänt några gånger redan…

Eftersom jag skriver detta så kan du ju ganska enkelt räkna ut att jag inte hamnade helt fel. Eller blev uppäten.
Faktum är att om man bara hade en karta av något slag så var det väldigt enkelt att hitta för varenda stig var extremt välmarkerad.

Vi började vid Sky countrys parkering och precis som i går valde Anders att gå. (Han stukade ju foten för x antal veckor sedan och vill fortfarande inte prova att springa.)
En utmaning vi har nu är att vi inte kan kommunicera på något som helst vis när vi är ifrån varandra så vi får köra det riktigt gammeldags stuket. Dvs bestämma en tid när vi ska ses igen och det mina vänner är inte enkelt när man är som mig.
För hur ska jag kunna veta om jag får feeling eller vill prova några extra kringelikrokar? För att inte tala om hur svårt det är när jag inte har en susning om varken hur lång en sträcka är, hur underlaget är eller hur kuperat det är. Eller om jag skulle hitta tillbaka…

Vi bestämde att ses klockan 14 som var väl tilltaget och med facit i hand så var det tur.

Jag sprang motsols och redan från första steget var jag förälskad.
Vilka stigar! Vilken skog!
Och vilka backar!

Jag var inte ensam i skogen men vi kan väl säga som så att det ingen trängsel precis. Tror jag träffade på ett 10-tal löpare och ungefär det dubbla med vandrare. Plus x antal hundar. I koppel.

Snudd på exakt kl 14, efter 2 timmar löpning, en pratstund med några andra löpare och en halvtimmes traskande i de värsta backarna, så sladdade jag in på parkeringen igen. Det tycker jag var ruskigt bra uträknat! Jag kanske har en dold talang där!
”Prickarätttidpånyalöprundor”.

Hur som helst. Detta är ännu ett ställe du inte får missa om du är i närheten!

Undrar du förresten om jag träffade på några djur?
Två ormar var det vildaste jag såg men jag har ingen aning om den var helt harmlös eller dödsgiftig men jag är ganska säker på att det är det första helt enkelt för att här finns inga giftiga ormar enligt det jag läst mig till.

En annan talang jag har är att leta upp badställen.
Som den här.
Meydenbauer park.
En ganska väl gömd pärla om du inte äger en flådig båt eller ett lika flådigt hus i närheten vill säga.

Kram från Ingmarie

Sista och första

Som du kanske vet så älskar jag mina Newton-skor. Jag ogillar att hiva dem trots att de kan vara så slitna att sulorna nästan lossnar men till slut måste jag ju.
I dag var sista dagen jag använde dessa..

De har jobbat på bra och det blev ingen direkt vila i dag heller. Distans + 15 x upp&ner för ”Kina-backen” + mer distans.
17 km totalt. Den där backen var det längesedan jag harvade runt på och de första två varven var benen i total chock. Hela kroppen förresten. Jag hade tydligen helt glömt hur jobbig den är!
Men sen hajade de grejen och pinnade på. Det betyder dock inte att det gick snabbt men det var i alla fall ruggigt jämna ”varv”. (Varje runda är 600m)
De sista två var dock väldans slitsamma för då hade benen helt tröttnat.

Havet lockade precis hela tiden och det var där jag avslutade det hela. Obeskrivbart härligt!

Nu är vi på andra sidan sundet för nu är första dagen på nästa äventyr och i morgon ska vi flyga över Atlanten. Ska bli oerhört skoj och spännande så ve den som skickar några drönare, bomber eller annat skräp som hindrar oss.

Kram från Ingmarie

Torsdags-långpanna

Ledig torsdag innan jobbhelg då gäller det att passa på! Särskilt när regnet samtidigt bestämt sig för att göra uppehåll.

Tog först en vända på 10 ans spår i Pålsjöskogen innan jag hoppade på Skåneleden. Tänkte dels att jag skulle göra en av mina vanliga längre rundor ”på fel håll” och dels att jag skulle undvika värsta motvinden vid havet.
När man tar en runda på ”fel håll” märker men verkligen hur backarna är. Det är ganska festligt faktiskt. Plötsligt blir liksom de annars ganska sega partierna lätta och vice versa och ibland kom jag på att jag inte ens har tänkt på att där var en backe!
Beträffande vinden så kan jag väl säga som så att SMHI hade inte prickat helt rätt denna dagen heller… Å andra sidan så fick jag medvind där jag inte hade räknat med det så kanske det jämnade ut sig ändå.

När jag kom till Domsten fick jag chans att fylla på min lilla vattenflaska innan jag vände tillbaka. Vem hade trott det skulle behövas i mitten på september? Men jag klagar inte på varken solen eller värmen!

27 km senare stapplade jag in på vår gårdsplan. Ett pass som jag nog bäst sammanfattar som en blandning av himmel och helvete. Dvs allt utom mittemellan och svenskt lagom.

Efter att jag fått i mig mat somnade jag en stund på soffan. Så himla härligt och antagligen välbehövligt.
De där extra sena jobbkvällarna ställer verkligen till det med min dygnsrytm och sömn så tupplurarna är guld värda!
På en ledig dag med sol kunde jag såklart inte skippa att ta ett dopp på. Det var friska vindar om jag säger så men vattnet var ljuvligt!

Kram från Ingmarie

Galet

Skogen ger förvisso en del lä när vindarna blåser som tokar men samtidigt var/är det en smula läskigt när man ser och hör grenar som knakar och faller mot marken. Jag är tacksam jag inte fick någon i skallen i dag när jag for fram där. Eller for fram var väl att ta i kanske. Gjorde ett tappert försök att få lite fart i benen men det gick väl si så där. Kan fortfarande inte leva upp till Garmins förväntningar på mig. haha!
Men trött blev jag!

I stället för att vara med på ett av mina favvo-gympass på kvällen så valde jag att träna själv flera timmar tidigare.
Varför?
Svaret är väldigt enkelt. Jag hade helt ärligt ingen ork till att vänta + att jag kände jag ville ha en tidig kväll hemma. Det gick i alla fall riktigt bra och jag tror faktiskt jag kommer känna av denna timmes lyftande lika mycket som det tänkta passet. Jag är ju som sagt var ruskigt bra på att roa mig själv.

Om det var guppigt på havet i går så var det ingenting mot i dag. Tror inte ens en miljard dollar skulle få mig att vilja simma i det.
Eller jo kanske…
Frågan är ju dock om jag hade överlevt och haft någon nytta av de där pengarna…?
Det räckte att stå på stegen för att bli plaskblöt och det var inget väder för den som är rädd om frissan.

Kram från Ingmarie

September-sommar

Det blev gymet i går trots sommarvärmen ute. Ärligt talat så har jag inga som helst problem med det för jag tycker ju det är himla skoj plus att jag gillar känslan av att känna mig stark. Dessutom är det livsnödvändigt för mig liksom för i princip alla andra också.

 

Men som jag sagt innan, det har sina fördelar med att börja sent för det var ändå gott om tid för en promenad till havet.

Nu hade ju SMHI tack och lov fel så istället för regn och rusk i dag blev det en underbar soldag till. Underbart ju! Jag passade på att köra intervaller. 14 x 2 minuter och sen dog mina ben en smula.

Blev minsann så trött så det krävdes en tupplur när jag kom till Halmstad för annars hade jag kanske somnat på mitt yin-yogapass.

Efteråt cyklade jag till Östra stranden för det där badviruset hade slagit rot i skallen. Var nära att strunta i det för det kom en rejäl regnskur och vinden blåste från precis alla håll och kanter.
Men som alltid.
Man ångrar aldrig ett bad!

Kram från Ingmarie