I dag är en märklig dag. Jag både fasar den och hyllar den. För 25 år sedan tog ett ungt liv slut och mitt tog en tvär vändning. På ett vis känns det som flera evigheter sedan, som om det hände i ett annat liv, men på ett annat vis som om det var i går. Jag minns inte lukterna från havet, ljuden från helikoptern och båtarna eller människorna som var där. Men jag minns orden, smärtan och hur jag undrade hur i all sin dar jag skulle orka andas ens en minut till. Sorg gör vansinnigt ont och jag tror inte på det där att den går över eller att tiden läker alla sår. De ändrar bara form och man lär sig leva med dem. Smärtan och ärren. För att man måste.
Vem vet hur mitt liv, 25 år senare, skulle blivit utan den där dagen. Kanske likadant. Kanske helt annorlunda. Så funderar nog de flesta då och då. Jag väljer dock att tänka att livet vill mig väl. Jag har också insett att livet är för kort, oavsett, för att inte göra det jag innerst inne vill. Så samtidigt som jag fasar denna dag så hyllar jag den. Helt enkelt för att jag lever. Ju mer jag tänker på det ju mer fantastiskt tycker jag det är. Livet är skört som den tunnaste tråd och jag är oerhört tacksam att jag får vara mitt i det.?
För att hedra livet denna dag har jag hittat på skojiga saker. D.v.s ungefär som vanligt.?
En bunt 2-minutersintervaller kändes som en bra ide. Följt av oktobers första Sprada! Nu börjar det bli lite sport i det hela men ännu är vattentemperaturen tvåsiffrigt.
I eftermiddag blev det ett riktigt bra pass på gymet där jag snodde några övningar från Annas härliga Tabata-pass.
Vi har alla dagar som troligtvis aldrig kommer raderas ur minnet. Härliga och roliga såväl som sorgliga och hemska. Men de är en del av det som är livet och vi får liksom bara acceptera, gilla läget och njuta. Och även om vi inte kan påverka allt som sker kan vi välja hur vi tänker om det. Kanske inte direkt men absolut efter ett tag.
Så ta vara på livet och varje sekund som ges till dig. Gör det du vill och brinner för. Skit i Jante och våga det du kanske egentligen inte vågar men ändå så gärna vill.
Follow your heart. And take your brain with you.❤️
Kram från Ingmarie
En styrkekram från mig till dig! Kan nog behövas ändå tänker jag, även om du också den svåraste av dagar kan hylla och leva livet. Själv har jag hittills varit förskonad från riktigt hemska upplevelser och riktigt djup sorg. Det känns som om jag skulle ha svårt att överleva ett slag som det du fått uppleva, men samtidigt inser jag att jag antagligen skulle överleva och sakta med säkert hitta tillbaka till livet. Människan har verkligen en osannolik styrka!
Tack snälla! Styrkekramar behövs alltid. 🙂 Ja du hade överlevt.De flesta gör ju det. Mitt är egentligen ingenting mot vad t.ex. de i Syrien upplever nu. KRAM
Livet formar oss – ibland genom vad som kan kännas som misshandel. Jag tycker det är starkt och viktigt att du delar med dig! Kram!
Kram!