När dåtiden kommer i kapp

Jag trodde på riktigt att jag var “klar”. Att rädslan och smärtan var avklarade kapitel. Att sorgen, om än i en annan form, fanns kvar endast som en svag påminnelse om livets sårbarhet och ändlighet.

Men jag hade fel. Och när den där bottenlösa rädslan och sorgen griper tag i en är det väldigt svårt att stå emot.

För att förstå får man gå tillbaks nästan 25 år i tiden. Det är längesedan men tydligen kan minnen sitta ruskigt djupt rotade. Den 1:a oktober 1991 drunknade min dåvarande pojkvän någonstans vid Tylön utanför Tylösand. Först tre veckor senare flöt han upp flera kilometer bort på Ringenäs strand. Att ens förklara smärtan och sorgen som det innebar känns omöjligt. Den försvinner heller aldrig men den ändrar form och blir till slut på något vis hanterbar och en del av livet.

Jag har ju jobbar stenhårt med skallen och verkligen trott jag är “fri” från rädslorna det förde med sig. Jag har utsatt mig för det jag upplevt obehagligt, som att doppa huvudet i vatten och simma i öppet vatten. Hav har varit värst och allra mest Tylösand. Men jag har grejat det. Kämpat mot demonerna och vunnit. Gång på gång. Kanske det är då det är dax för en motgång för att man ska växa lite till?

I går ordnade min fina vän Micke så vi blev ett stort gäng som åkte båt it till Tylön. Tanken var att simma runt ön men jag skulle nöja mig med att simma lite fram och tillbaks. Kände mig lugn och trygg hela tiden för de flesta av mina klubbisar vet.

Så erbjöd sig snälla Fredrik att simma med mig runt och jag tänkte genast att ja varför inte? Nu hade jag verkligen min chans! 2000 m. vet jag ju att jag grejar.

Så vi simmade i väg. Lugnt och fint. Kände ingen oro och ingen rädsla. Vattnet var nästan helt stilla. Sikten till botten helt klar och inte ens blåmaneterna brydde jag mig om.

Vi rundade ena udden och det blev genast vågigare men jag jobbade på. Hade simmat i högre vågor tidigare under dagen utan problem och tyckte mest det var skoj. Vi såg fyren och det lilla röda huset på ön från andra sidan”. Kändes coolt på något vis. Där någonstans börjar det gå trögt. Hur jag än jobbade så kom jag ingenstans. Vid land såg jag två andra simma sida vid sida och Fredrik är snett framför mig. Plötsligt ropar han att vi dras utåt och måste in. Jag ändrar kurs och känner hur vansinnigt stark strömmen är. Det tar en evighet att komma in och jag börjar känna en gnagande oro och en begynnande panik. Har svårt att andas och siktar på att ta mig in och upp på stenarna och sen gå över ön till båten. Men stenarna är såphala och omöjliga att ta sig upp på.

När rädslan, paniken och ångesten sen kom blev det med en kraft jag inte trodde var möjlig. Jag simmade samtidigt som jag grät och nästan inte kunde andas. Fredrik fanns där hela tiden men det hjälpte inte. Jag började tokfrysa och hade till slut ingen ork kvar i armarna för när andningen slutar funka kommer mjölksyran direkt. På något vis tog jag mig in till land igen och upp på några stenar. Jag ålade mig uppåt och greppar det som går att greppa. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag hellre ruttnat där än tvingats ner och simma igen. Fredrik kollar så jag är ok innan han simmar vidare och jag stapplar uppåt. För den som inte vet så kan jag berätta att på Tylön finns bara en stig. Den från fyrhuset ner till bryggan. Resten är sten, grästuvor och bröte.

När jag efter en halv evighet ser Micke komma för att leta efter mig brister det sista lilla försvar jag har. Men han fattade direkt och tillsammans simmade vi sista biten ut till båten.

Så hur kunde det egentligen bli så här? 25 år är ju ändå lång tid kan man tycka… Jag tror att kombinationen att jag var lite fysiskt sliten och trött (2 racedagar + 2 timmars träning redan under dagen) plus den nya upplevelsen av kraftigt strömt vatten gjorde att den mentala kraften slut och då hade jag ingen riktig ork att varken tänka eller bemästra demonerna heller. Allt hänger ju samman du vet… Tanken på att livet är så oerhört kort, sårbart och ömtåligt blev också så otroligt uppenbar. Jag är inte rädd för själva döden men jag vill inte den ska komma redan. Aldrig någonsin varken för mig eller mina nära om jag ska vara ärlig. Men det funkar ju inte riktigt så. En dag finns vi inte mer och bara tanken gör mig gråtfärdig på något vis samtidigt som den påminner mig om att verkligen leva.
Jag “vet” ju allt det här men samtidigt blir jag arg på mig själv och nästan skäms. Där fick ju de andra stackarna sitta och vänta på mig för att jag inte kunde behärska mig. Fjantigt-I know…

Men det positiva är att jag i alla fall försökte, att jag inte var rädd för vågorna (tycker bara de är jobbiga-haha) och att varken blåmaneterna eller slemmig botten påverkar mig nämnvärt.? Och att åka båt in till Halmstad igen en ljummen sommarkväll är nästan värt en panikattack. Men bara nästan…

När jag började rida en gång för länge, länge sedan så fick jag lära mig att om man trillar av hästen måste man upp igen för annars kommer man aldrig att våga mer. Nu var det så bra att just i dag gick sommarens första Tylösim. Med hjälp av bl.a  Livräddarna så ordnar Micke ovan gemensam simning mellan Tylösand och Tylön. Tur och retur ca 1600-1800 m. beroende på hur snett man simmar.?

Vi var totalt ett 50-tal som antog utmaningen och det var två starter. De “ej så snabba” startade 5 min före racersimmarna för att vi skulle vara så samlade som möjligt mittemellan. Innan på dagen hade jag bara kört vattenlöpning och yoga. Försökte samla kraft genom att meditera lite extra och umgås med några av mina vänner. När det började närma sig kände jag mest oro men jag var fast besluten att göra det om jag så skulle kollapsa på vägen.(Jag visste ju att jag i så fall skulle bli upp-plockad.) Face your fears Ingmarie var det som for genom skallen. Jag var helt enkelt tvungen. I alla fall om jag ville gå vidare och kunna göra det jag älskar. Och det ville jag.

Vi simmade i väg. Vattnet var helt klart. Inga strömmar mer än möjligtvis i närheten av Tylön. Inga brännmaneter och de andra som kom i min väg struntade jag helt enkelt i. Varje gång jag kollade upp för att navigera tyckte jag ö-skrället låg lika långt bort och en föraning till panik dök upp efter ett tag men jag vägrade ge vika. Jag skulle klara det. Rabblade mina mantran tyst för mig själv inne i skallen. Om och om igen. Och plötsligt var jag framme! Kort paus och sen tillbaks. Då hade allt släppt. Jag simmade på utan stress och kapade t.o.m några minuter.

Känslan av att ha klarat något man är riktigt rädd för är en av de bästa som finns tror jag. För en stund får man känna sig både oslagbar och superstark!

Tusen miljarder tack  alla ni som stöttat och supportat mig.Ni vet vilka ni är.?

Kram från Ingmarie