Month: juli 2017

Silver och guld

Jag är en guldtjej. Och då menar jag inte (enbart) i form av att jag vill ha en guldmedalj även om det förstås också är väldans trevligt. Nej det är mer att jag älskar själva färgen och energin den ger. Silver gör mig kall och trött så jag undviker det så mycket jag kan. Men det finns några få små undantag. Som mina silverfärgade Newton distance.💕 


3 x 10 min. intervaller i morse och det var som om jag flög!🏃🏻‍♀️😀🙏🏻 Att klockan visade att det absolut inte var så skiter jag i. Det är känslan som räknas i min värld. Och svetten. Även när den svider i ögonen.

Och den där goa känslan satt i även nu på kvällen. Trots lång arbetsdag. Men när vädret är perfekt samtidigt som det är Sickla Swimrun så kan man ju inte stanna hemma! 


 Brukar ”bara” köra fyra varv men kroppen ville mer så det blev fem. Med en extra krok.

Men då hade jag de rosa pjuxen. Som var nya för ganska exakt två månader sedan och redan är helt sönderslitna. 😳 Det blir dyrt det här… Men de är inslla fall väldigt rena.😄

Snabbt slitna eller ej och kostsamt eller ej. Jag är ändå allra mest tacksam över att jag kan slita löparskor. Det är en av de fetaste guldmedaljer man kan vinna tycker jag!

Kram från Ingmarie

Tillfällig (?) sommar på besök 

Väder är egentligen ointressant att diskutera för det är ju som det är. Vet inte varför men jag upplever det som att sommaren på något vis inte riktigt börjat ännu? Att jag mer går och väntar på att den ska komma i gång i stället för att vara mitt i den som vi ju faktiskt är.

Skum känsla det här. Delvis är det nog för att det växlar så in i bängen. Vädret alltså. Jag hinner inte med alla klädbyten! Delvis är det nog även för att jag inte har någon riktigt lång sammanhängande semester. En vecka här och där gör liksom ingen ledighets-sommar.😜Och delvis är det nog för att det inte varit något sånt där riktigt härligt (varmt) Ingmarie-väder förutom några få undantagsdagar. Å andra sidan har det inte varit särskilt många frysdagar heller. Mössan har inte varit på särskilt många gånger sen april. 😀 Kanske blir det helt enkelt en mellanmjölks-sommar? Lite av allt och ingenting. 

22 grader och sol bjöd hur som helst 08a land på mestadels av denna dagen och eftersom jag tack och lov har hyfsat flexibla arbetstider så passade jag på att rasta hojjen och ett av de finaste utegymen. Eller om det kanske var tvärtom…


Flaten bjöd på guppiga vågor men det funkade ändå finfint utan våtdräkt.Frös inte ett endaste dugg men jag fick jobba på bra.

Är väldigt tacksam att jag trots allt är så rackarns bra på att njuta av nustunden.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Skrattar bäst som skrattar sist 😄

Jag är väl en smula hemsk nu men ibland är det väl ändå allt lite skönt med skadeglädje? Som när himlen plötsligt öppnar sig och regnet vräker ner. Folk försöker gömma sig under både tak och jackor men blir plaskblöta på nolltid. Löpare springer vidare i blytunga blöta kläder liksom cyklisterna som dessutom verkar frysa. Då kan jag flina i smyg åt alla de som flinar i smyg åt mig när jag springer omkring i mina neoprenkläder och tänka: pilutta er som inte är swimrunners! För jag var ju redan blöt men slapp ju frysa.😀 När det vräkte ner som mest funderade jag på att kuta med simglasögonen på. Men jag lät bli..😜



Det var skithäftigt att simma när regnet smattrade mot vattenytan. Så där så det liksom studsar! Har aldrig gjort det innan. (Dugg- och fjuttregn räknas inte.) Mest var det ändå uppehåll och jag fick ihop 2,5 timme ren och skär swimrunlycka.






Anders var förresten en av de som cyklade och blev både kallblöt och skitig. Men han brukar inte skratta åt min utstyrsel. Åtminstone inte så jag ser det.😜

Nu skiner solen igen, mina tappra planterade pyttesmå fröer har blivit stora och jag laddar för att jobba i morgon. Bland annat.😍



Kram från Ingmarie

Hej å hå

Sakta men säkert märker jag att känslan på intervallerna är att det går fortare och fortare. Hur det är i ”verkligheten” bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. 😀(Diskbråcks)ryggen är snäll och det är ju trots allt det absolut viktigaste! Jag märker också att jag nu kan springa mig trött på riktigt. Och det är ett gott tecken för framsteg! Blev så trött att jag tappade räkningen på de där 60-30 intervallerna trots att jag hade klocka på mig. Då har man tagit i ordentligt.😜 Det blev 21st istället för 20. 



Jag körde på Galgberget vilket i praktiken innebär en småkuperad och vansinnigt vacker runda. Avslutade med hopp&skutt-övningar i backe precis som i tisdags innan nedjogg. Som tack och lov var mest nedförsbacke…

Så himla glad och tacksam över att kroppen ännu en gång är med mig. Och att jag ännu en gång inte gett upp.


Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen. Det kommer bli kul det ocksåäven om det innebär mycket jobb. Och jag har redan minst tre resor inplanerade, varav en hem till Halmstad igen, innan augusti ens är halvvägs.😀


Var förresten en sväng på stan i går. Skulle köpa en pytteliten burk ansiktskräm på Rituals men kommer ut med en hel stor påse! 😳 Nåja. Jag kommer åtminstone vara både ren och lukta gott ett bra tag framöver.


Kram från Ingmarie

Om att våga det man egentligen inte vågar

För några år sedan vågade jag mig i denna sjön för första gången tack vare (eller pga beroende på hur man ser det) klubbisen Mats Silfvers envisa tjat. Tänkte att jag gör det EN gång så han skulle bli tyst.😜


Det var fruktansvärt skrämmande! Men jag visade det inte. Kallt var det med. Jag ”simmade” (vill snarare kalla det för ett slags harvande) långsammare än långsamt. Tror jag fick ihop typ 300m. Men trots att jag tyckte det var skitläskigt och tokjobbigt så var det något under den där stunden som ändå gjorde att jag ville fortsätta. Jag ville kunna, jag ville se så där cool ut som de som kunde och jag ville våga och vara orädd. Mycket troligtvis för att stödet och supporten från mina klubbisar var, och är, så otroligt bra! 

I dag simmade jag 1600 m helt ensam kors och tvärs i samma sjö och älskade varenda sekund. Hade det inte varit för att det blev lite småkyligt till slut, och för att kaffesuget blev så akut, hade jag kanske fortfarande legat i. 

För så kan det bli när viljan och längtan är tillräckligt stark.❤️Då vågar man! Både att testa och att stanna kvar i rädslan och obehaget. Den där rädslan och det där obehaget försvinner förr eller senare bara man inte fajtas allt för mycket utan i stället accepterar det. För som jag brukar säga du vet: en känsla börjar med en tanke och tankar kan vi styra. Därmed inte sagt att det är så enkelt alla gånger men det går!

Fick även lite sällskap på slutet av 4-benta Morgan.(Lillebror Hannes goa hund.)


Mamma var med och bjöd på fika så jag slapp fortsätta vara kaffesugen..😍 


Och tro det eller ej men det finns de som inte gillar jordgubbar!






Kram från Ingmarie

Sport-torsdag

Det är väldigt enkelt att börja tro att man liksom inte kommer någonstans med det man håller på med och som man försöker utvecklas i. Jag skrev ju lite om det där här. Och visst, ibland står det stilla och går t.o.m bakåt men i det stora hela går nästan allting ändå framåt på något vis om man utgår från nuet. Faktum är att trots att livet tar slut när man dör så kanske det ändå inte är slut. Vem vet liksom vad som egentligen händer när vi är klara här? Men det där är en helt annan fundering och det var inte det jag tänkte på just här och nu.

Förra gången jag var i Halmstad så sprang jag ett 3-timmars pass på Prinsens stig. I dag kutade jag 2.50 men kom nästan lika långt som då. Inte riktigt samma runda men ändå! Det gick lite snabbare och ffa kändes det mycket bättre! 

Jag kutade först hela Prinsen till slutet vid Möllegård.( Ca 18-19 km) Det är förresten där ”berömda” Riccardos ligger.


Jag skippade dock glassen och kutade vidare över Söndrum, ner till Prinsen igen och tillbaka till stan. Jag undrar faktiskt om det finns någon lika fin och varierande runda någon annanstans. (?) Hav, trollskog, grusvägar, backar, platt, öppna fält, fiskeebodar, flådiga lyxvillor och man behöver inte ens ha någon välfylld vattenflaska med sig för det finns massor av ställen att fylla på sitt vätskebehov på.










Det bästa var dock att jag inte hade, eller har, ont någonstans! Tack kroppen och då särskilt ryggen.💕

Lunchen intog jag i gräset. Sen somnade jag i solen. Hur härligt är inte det?

Jag vaknade tack och lov i tid till min och Mickes simträning. Vi ville ju öva ordentligt tillsammans efter Peddas grymma coachning i onsdags. Mycket att pyssla med och hålla reda på men det gick riktigt bra! Kul har vi alltid!


Efter en sån här sport-dag är det riktigt härligt att få avsluta med att se andra kämpa och uppleva lyckorus. Klubben har även i sommar en Triathlon cup där alla har chans att vara med. Många som var med i kväll och vackrare än denna är svårt att få.


Kram från Ingmarie

Livskvalité upphöjt till max

Jag är lättroad och lätt att behaga. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska tycka att livet är supertoppen. Basen är, som för de flesta, sömn och mat i magen. Sen räcker det fint med värmande sol och att jag får umgås med både mig själv och härliga människor. Helst i aktiv form men ligga och slöa i solen som jag och goa Heléne gjorde vid fina Söderpiren i dag funkar alldeles utmärkt det med. 


Älskar det där stället så don’t miss it om (när) du kommer till Halmstad!


Söderpiren ligger ju väldigt nära Brottet (också ett besökstips) så där hängde jag lite med mig själv. Eller ja alltså jag var inte direkt ensam men jag körde vattenlöpningen solo. Ja du fattar säkert hur jag menar.😀

Min vanliga morgonyoga är däremot helt solo. För mig är den där stunden väldigt betydelsefull och viktig. Det är då jag liksom bestämmer hur jag vill att dagen ska bli. Och hur jag vill känna mig när det är kväll igen. Det verkar funka för faktum är att det blir oftast som min intention är. 


I dag visste jag i och för sig att dagen skulle sluta på topp. Swimrun blir ju i princip sällan fel och tillsammans med ett stort gäng härliga medmänniskor i magisk natur så blir det garanterat bättre än bäst! Ja du ser ju… 





Jag insåg också att jag har bebispaddlar i jämförelse med vissa andra. Inte konstigt jag ligger efter och har klenast axlar.😳


Men jag är snabbare i vattnet så det är bara att gneta vidare.😀

Kram från Ingmarie

Spring, sim och mysäventyr

En sak som jag tycker är så extra härligt med livet är att det alltid finns en utvecklingsmöjlighet. Både i det stora och lilla. Jag tror att den dagen man inte vill försöka det längre så är man nog väldigt klar med livet… Som ett simpelt exempel tar jag löpningen. Även om jag är en väldigt mycket långsammare löpare nu mot för 10-20 år sedan, och även mot före diskbråcket, så kan jag ju ändå hela tiden förbättras och utvecklas. Utifrån där jag är just nu. Att jämföra sig mot förr i tiden, eller mot andra, är ju faktiskt ganska meningslöst helt enkelt för att det är absolut opåverkbart. Eller hur?

Så jag kämpar vidare och det känns som det händer grejer. I alla fall små och allt räknas tänker jag! Dagens intervaller var både lite längre och lite snabbare mot förra gången. Och jag blev också väldigt mycket tröttare vilket jag ser som positivt!




Körde också (äntligen) mina hopp&skutt-övningar i backe igen.  (Inte riktigt vågat eller velat pga ryggen.) Jobbigt men underbart! Och här kan jag verkligen utvecklas igen.😄


Simningen är enklare för mig att utvecklas i. Där går min kurva fortfarande uppåt även om jag ser bakåt i tiden.😀 Jag och Micke körde ett PT-pass med Peter, ”Pedda”, Pettersson nu i kväll. Pedda är inte ”bara” en flerfaldig mästare och olympier, han är  även en vansinnigt bra pedagog. Har aldrig varit med om något liknande! Klockrent!  Dessutom ett skitskoj pass! Nu ska det övas ännu mer! Och nytt PT-pass inbokat.😄

Noga genomgång innan.😊

Mittemellan detta tog jag bussen ut till Paradiset Särdal för att hälsa på Karin igen. Mysigt att se sina barndomsvyer i Harplinge och Haverdal. ( Ja samma Harplinge som Gessle och Gyllene tider.)



Hos Karin var det full rulle med egna barn, andras barn, andra vuxna, hundar och de där fina grisarna! Och så vansinnigt mysigt att jag nära på dog lyckodöden. Igen…


Vi traskade alla ner till havet på den fina grusvägen mellan sädesfälten, ko-och fårhagarna. En idyll man nära på inte tror är sann. Ja du ser ju…



Och jodå jag badade med. Förstås. Och nej, vattnet var inte kallt!



Kram från Ingmarie

Skepp och mys

I dag lämnade alla segel-fartygen i Tall ship race Halmstad för att fara vidare mot nästa stopp i Finland och vidare till Litauen och Polen. Är du i de krokarna rekommenderar jag dig verkligen att kolla in dem.

 Om jag fattat detta rätt så är själva grejen inte ett race som i tävling utan ett sätt att lära upp unga människor hur man seglar och sköter en båt. Ett annat syfte är att man genom seglingen skapar gemenskap, samhörighet och förståelse mellan människor. Plus att det ger både fysisk och psykisk styrka, sinne för ordning och reda och ett sätt att få ökad självkänsla och självförtroende. På varje fartyg måste en viss andel ungdomar mönstra på och vara med. Tänker att det är lite som lumpen men på ett fartyg. 

Hur som helst var vi väldigt många som ville följa och se detta häftiga ”tåg”. Utmed hela kusten stod och satt hundratals människor. En del följde dem t.o.m ute på havet i egna (små) båtar. Går inte riktigt fånga känslan och vyn med mobilen men du får fantisera.😀


Mamma, Ulf och jag njöt av utsikten, solen och fika. Supermysigt!




Faktum är att hela dagen varit en njutar- och mysdag. Gym + vattenlöpning efter lite jobb på förmiddagen.


Och härlig hot yoga på kvällen.


I morgon blir det helt annat mys!

Kram från Ingmarie

Bocksten Swimrun 2017 (med xtrabonus)

Nej, det var ingen superbra idé att ladda med Triathlon-arrangemang. Trots att jag somnade toktidigt i går av ren utmattning så var jag helt utslagen när klockan ringde strax efter 06 i morse. Det är tidigt alla veckans dagar för mig och särskilt en söndag! Men vill man vara med och leka får man också följa reglerna. Starten för Bocksten Swimrun var kl 10 så det var liksom bara att gilla läget. 

Karin kom och hämtade mig (lyxigt) och vi for norrut till Öströö fårfarm utanför Åkulla i norra Halland. Det är vansinnigt vackert där uppe med sina berg och dalar, vattendrag, gulliga byar och snudd på oändliga bokskogar.



Någonstans där kvicknade jag till så pass mycket att jag i alla fall kunde fundera på att ta i lite men i stället blev jag skitnervös. Att kuta lopp ensam går ju an trots seg kropp. Då är det ju bara jag som blir lidande. Kuta i par med seg kropp är däremot något helt annat. Kallt var det med. Riktigt skönt få klä sig i neopren. Klenisen jag  garderade mig med både heatseekern och neoprenpannband. Men jag frös heller inte en sekund sen!😄

Vårt tjusiga omklädningsrum. Det är oftast så här det är. Duschar efteråt gör man hemma. Om man inte vill i någon sjö en gång till.😜



Min överdrivna nervositet var (som nästan alltid) onödig. Dels för att Karin är en klippa att köra med och dels för att det kändes faktiskt helt ok. Simningen gick superduperbra! Löpningen var hyfsad. Åtminstone så länge det var  fast mark under fötterna. Det där med gyttja, rötter, stora stenar man måste klättra över, galna uppförsbackar och sumpmark kommer nog aldrig bli min grej. Men när det var grusvägar, nedför, eller mjuka fina stigar utan jox under boklöven, då var det nära på att jag började sjunga en lyckotrudelutt!

Totalt var det ca 16 km löpning (8 sträckor) och 3 km sim (6 sträckor). En sjö var utsatt för en ganska hård vind så det blev guppigt värre. Var himla glad jag lärt mig tvåtakts-andning om jag säger så… Två sjöar hade riktigt grisiga i och ur-stigningar där man var allt annat än ren när man kom upp. En av dem var den sista… Och det var ju det där med den ickebefintliga duschen.😜


Men det fanns en slang att spola av sig med och eftersom alla andra hade gått igenom samma dy så spelade det inte så stor roll när det serverades mat efteråt. Dessutom satt vi ute. Så himla mysigt!

Supergod vegolunch! Ännu en fördel med Swimrun för det ingår i princip alltid mat efteråt.😊


Våra två klubbisar Micke och Magnus var urstarka och kom 3a bland herrarna! Jag och Karin kom 7a av damerna vilket inte var fy skam för vi var största klassen!


Öströö fårfarm är förresten verkligen värt ett besök. Supermysigt och det finns förstås många (lyckliga) får där.




Några som verkligen är lyckliga är grisarna hemma hos Karin och hennes familj. Jag blev helt kär i dem!


Karin bjöd både på kaffe i solen och en massa godsaker från sitt fina grönsaksland. Lyllos mig!



Fatta att jag är lycklig i magen efter en sån här dag!❤️

Kram från Ingmarie