Det där att ha träningsförbud brukar ju normalt sett vara värsta tänkbara straffet. Men inte nu. Hade inte ens orkat byta om till träningskläder om jag så fått betalt. Ja du fattar, då är det illa…
Jag tog mig till jobbet i alla fall. Och jobbade typ 4 timmar sen sa både kropp och knopp tack och goodbye. Jag liksom rasade ihop. Kallsvettig, yr och med minimalt blodtryck. (Det positiva är att jag i alla fall gjorde det på ”rätt” ställe…)
För att göra en lång story kort (har haft kontakt och hjälp av både läkare och tandis) så är det helt enkelt en reaktion från gårdagen. Hade jag haft ett lugnt och stressfritt jobb där man hinner både dricka vatten och tänka klart så hade det nog funkat men nu är ju inte mitt jobb sånt…. Det är ofta turbofart, oräkneliga saker att hålla reda på samtidigt och där det krävs snabba beslut.
Hjärnan sa helt enkelt stopp.
Så det blev till slut taxi hem och ryggläge i soffan. Med hamsterkinden som sällskap.
Vi får se vad det blir av detta för jag tror även det kan vara en annan liten varningssignal. Stress och ansvar tär när det blir för mycket…
Kram från Ingmarie
Usch då! Hoppas det känns bättre nu!
Ja! Har luskat ut vad det berodde på…
Men herregud, flicka lilla! En implantatoperation ÄR en stor grej och det är väl inte konstigt alls att det blev lite mycket att gå till jobbet nästa dag!
Ta nu det lilla lugna. Vila, vila och när du har gjort det, då vilar du lite till. Det är bara du som kan ta hand om dig själv. Och det är VIKTIGT!!!
Och jag hoppas inte att du är sorten som får dåligt samvete för att du är hemma!
Du har helt rätt! Och jo, jag är ”den typen”… Skäms över det men jag skäms också när jag måste vara hemma. Knäppt! För jag tänker ju inte så om någon annan!
Oj, hoppas du mår bättre!
Ja! För nu har jag kommit på vad det var…