Rent fysiskt är det inga större fel på mig men psykiskt och mentalt är det vansinnigt tungt just nu.
Det är snudd på ett under varje dag jag tar mig upp ur sängen och ett lika stort under att jag tar mig ut. Jag hade lätt kunnat sova mig genom dagarna men jag vet ju att det inte hjälper. Mörkret i skallen blir bara ännu tätare då. Det är liksom inte ”bara” den vanliga vinterdeppen nu. Jobbet dränerar mig och jag blir blir liksom emotionellt tom varje gång jag varit där. Plus koldioxid-förgiftad som jag skrev om i går.
Tack och lov har jag lärt mig att det enda som funkar är att ”bara börja”. Det kan dock vara lättare sagt än gjort men mitt ”knep” är att lägga ribban så lågt att det är snudd på omöjligt att misslyckas.
Om jag inte vill gå upp ur sängen utan bara sova så blir jag förr eller senare så kissnödig att jag måste gå upp och har jag väl gjort det så lägger jag mig helt enkelt inte igen utan rullar ut yoga-mattan i stället. När jag väckt kroppen (på ett mjukt sätt) så är jag för vaken för att somna om helt enkelt.
Om jag t ex tänkt att jag ska springa men är lika osugen på det som om någon bjöd mig på rutten frukt så bestämmer jag mig för att det duger bra om jag bara tar mig ut och gå-joggar runt kvarteret. Ännu så länge så har jag till 100% fortsatt springa och efteråt förstår jag inte riktigt hur jag tänkte eller hur jag kunde tveka.
Samma sak med kallsimmet. (Som numera är ice-swim eftersom det är under 5 grader.) När jag kom ner till sjön i dag både haglade och regnade det. Och blåste! Mer än en gång tänkte jag att ”det här går ju inte”. Där och då måste jag verkligen fokusera på en sak i taget och plötsligt är jag i och väl där kan man verkligen inte tänka på något annat än att a-n-d-a-s. Eller jo förresten, jag blir alltid glad av fåglarna som är där! De är galet roliga att titta och lyssna på! Efteråt funderar jag genast på när jag ska i nästa gång. Så kort minne har jag! 🤪
Och jo det är kallt. Skitkallt! 2,9 grader och nästan 4 minuters sim. Anledningen till att jag frångått det där med 1 min./grad återkommer jag till. Jag var i alla fall absolut den enda som hade långärmat på mig under hot yogan lite senare.😄
Nu många timmar senare känns det ganska ok i skallen och själen men det är högst troligt att redan i morgon får jag börja om igen och kämpa vidare för att inte trilla ner i det där svarta hålet.
Hur gör du för att liva upp dig när det känns tungt?
Kram från Ingmarie
Det är inte bara bilar med dåligt batteri som har ”startproblem” så här års.
Känner definitivt igen mig i din beskrivning av igånsättningsmotstånd. Skyller själv på årstidsväder och MÖRKER! Brukar faktiskt bli lite gladare/lättare/ljusare när(om) snön kommer. Vet samtidigt, precis som du också skriver, att bara man väl masat sig utanför dörren så känns det betydligt lättare. Därför gäller det att vara lättlurad nog för att gå på sina egna självbedrägerier för att komma dit 😉
Å till skillnad från vinterbilar har vi ju faktiskt full ladddning i våra batterier. I alla fall så länge som vi har förmånen att regelbundet få ladda dom med ännu mer rörelse och motion. Å det är mitt ”självbedrägeri”…..jag inbillar mig på något konstigt sätt att jag mår så himla bra av att röra på mig. Jag vet! Helt befängt alltså 🙂
OM det är självbedrägeri så är det ju ett väldigt, väldigt BRA sådant, eller hur?
Men det är tungt med mörkret och som sagt var, alla knep som funkar är bra knep. (Så länge de inte skadar förstås…)