Firar i Danmark

Vi är i Danmark och firar 23 år tillsammans.
Tjugotre!
Känns både som i går och som en hel evighet sedan. Tänk om vi vetat då allt vi skulle få uppleva tillsammans.

Vi tog båten över i går när jag hade simmat klart och bor på ett väldans mysigt litet ställe mellan Fredriksstrand och Fredriksvaerk (den där Fredrik är med typ överallt här)  i en egen lägenhet.

Dagens löptur blev i jättefina Store Dyrehave. Vi hade en liten plan på att springa ett lopp som gick där men pga en riktigt strulig parkerings-situation så skippade vi det och körde eget vilket blev väldans bra det också. Anders körde distans medan jag betade av 14 x 2 minuter med 1 minuts heja-på-löpare-vila.

Inte långt därifrån ligger Fredriksborgs slott som var enormt mycket större än vi trott. Vi hann bara med en bråkdel av allt så hit åker vi gärna igen! Helst med lite bättre väder..

Lunchfikan hittade vi på ett gigantiskt ”julpynts-ställe”. Jag blev nästan snurrig i bollen av allt bling-bling men samtidigt var det oerhört fascinerande. Där fanns så många grejer jag inte ens visste fanns och ännu mindre att jag behövde. Men nej, vi köpte inget. Danmark må vara dejligt men det är också snordyrt.

Ett Sats har besökts också. I Fredrikssund. Jag blev jättesvettig!

Två bad har jag fått till. Hittills. Anders fortsätter att hellre stå jämte och jag fattar verkligen inte varför.

I går hade jag denna vyn.

I dag hittade jag en riktig guldklimp i ovan nämnda Fredrkssund. Jag blev helt kär och var i flera gånger på båda sidorna.

23 år är ganska lång tid tillsammans och jag hoppas det blir minst lika många till!

Kram från Ingmarie

 

Är det i november det sker?

Jag kör fortfarande med barbent. Även när jag cyklar till och från jobbet. Ännu är det absolut ingen fara trots friska vindar och regnstänk. Jag inbillar mig att så länge jag inte tar på mig brallorna så är det som med åretrunt-badandet att man successivt vänjer sig vid det kalla om man aldrig slutar. Dvs aldrig tar på sig de där långbrallorna. Men vi får se. Kanske jag inte ens pallar denna månaden ut.

Två gånger har jag dock fuskat. Båda var efter havsbad och innan jag skulle cykla hem igen för det finns alltid undantag! Även med utmaningar.

Hur som helst är man ju bara en liten mes i jämförelse med de som är ute och kämpar på Kullamannen. 20 och 50 km hade jag k-a-n-s-k-e kunnat fundera på men 100 eller 160 km –no way! I alla fall inte där och denna årstiden. Mest hejar jag på bästa Catrine och hoppas hon känner all kraft jag sänder genom rymden till henne.

Kram från Ingmarie